Storstadens puls, suveränt fångad

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-25

Lyckligt obekymrade om språkliga gränser kan koreografer och dansare arbeta och turnera världen över. För att denna internationalism ska fungera är dansen dock starkt beroende av sina gästspelsscener. Dansens hus i Stockholm är det stora svenska flaggskeppet.

I Malmö har Dansstationen varit den viktiga sydliga gästspelsscenen för samtida dans och nästa år, med Malmö Dansbiennal, expanderar man dess bättre till större lokaler. För att fira av tolv strävsamma år ger man nu Rani Nair, Lisa Torun, Helena Franzén och Nicola Hepp, unga skånska koreografer i exil, samt engelska New Art Club med This is modern.

Rani Nairs Sverigepremiär, Cityscape, är ett laddat solo av rörelser som suveränt fångar storstadens på samma gång intensivt närvarande och tillfälligt förbiblixtrande puls. Nair sträcker armarna in i scenens ljusrektanglar, tar med gatans coola kaxighet plats på scen med rörelser som i sitt samtida uttryck är så förbundna med det de visar att de beskrivande orden inte vill infinna sig, kanske inte ens finns i språket. Alejandro Leiva Wengers förbiflimrande text, Emmans technofrekvenser, Alphabetical Orders svartvitt blinkande digitala video, tillsammans med Nairs alldeles särpräglade dans bildar de en pakt av samtid som löftesrikt vibrerar av kommunikation.

Tyvärr kan detsamma inte sägas om kvällens andra verk, urpremiären Continuum, av Nicola Hepp. Här står videon bokstavligen mellan de kvinnliga dansarna när de rör sig framför och bakom den genomskinliga duken. I videons loop (Nic Kemp) är de omslingrande och ansiktsnära som i Sven Nykvists foto, i dansens nu är de helt och hållet åtskilda och Rikke Baewert upprepar sitt rörelseprogram med en blick av talande förtvivlan ut mot publiken.

Fram till den 29 april pågår dansdagarna i Malmö, och nästa exilskåning är rivstartaren Helena Franzén.

Dans

Barbro Westling