Stadshemligheter
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-15
Lars Mikael Raattamaa läser om samhällen som gömmer fattiga och rika
Från det att staden uppfanns och 8 800 år framåt var orden stad och öppenhet varandras motsatser. Urb- i ordet urban betyder muren som omgav staden; Cit- i city är citadellet där prästerskapsmakten vakade över sina får och sina heliga ord; stad är samma ord som i stad-fast, kvar-stad eller helt enkelt stad-ig — något hårt traditionsbundet och orubbligt.
Göran Dahlbergs bok Hemliga städer: Rädslans urbana former utgår från Det Hemliga. Vissa ord – gåva; gift; gast; gäst; hemlig – verkar på ett lite spöklikt flyta in i sina motsatser. Freud skrev om vad likheten mellan unheimlich och heimlich betyder vid mötet med någon främmande. Det som skrämmer är det kända i det främmande (och det främmande i det kända).
Har staden blivit mer eller mindre hemlig? År 1800 noterar Goethe: ”Till och med relativt stora städer river nu sina murar, vallgravarna till och med kring kungliga slott fylls ut, städer är bara stora bläckstänk”. Staden var nu ett slags action painting avant la lettre, ett tecken på människans frigörelse. Modernitet. Medan romantiker som William Blake och Lord Byron såg de rivna murarna, upplösningen av stadens gränser som mänskligt förfall. Den romantiska staden, en tydlig avgränsad stad står mot de vaga kanternas flytande och Jackson Pollock-spridda stad. Det är en av modernitetens stora stridslinjer.
Dahlberg spinner i stället en annan tråd, kring orden hemlighållna och självpåtaget hemliga. De självpåtaget hemliga kan vara en atomvapenforskningsstad i USA och Sovjetunionen, men också ett bostadsområde som omringat sig själv med murar och övervakningskameror.
Den hemlighållna staden är det som staden själv inte vill visa upp. Som slummen som exploderat i takt med att nyliberalism och nykonservatism växt till den enda vägens politik.
Göran Dahlberg har samlat exempel i verkligheten och i böcker. En rik samling som jag gärna rekommenderar till den som vill börja titta på arkitektur. Men mängden blir också bokens svaghet. Den politiska sprängkraften går förlorad bland anekdoterna och samlingen förvandlas till ett Packat & klart för intellektuella.
Kartläggningen av slummen i ordets vidaste bemärkelse är viktig. Hur första och tredje världen håller på att växa in i varandra, med staden som epicentrum. Hur de hemlighållna områdena organiseras av extremt patriarkala strukturer, organiserad brottslighet och konservativa religioner. Hur socialismen globalt står handfallen inför utvecklingen, därför att begreppen för modernisering, som till och med Goethe hade, skrämmer.
Men inhägnade bostadsområdena är inte viktiga på samma sätt. Intellektuella och konstnärer har länge varit besatta av rumslig övervakning och det har skymt viktigare undersökningar. Frågan om rumslig jämlikhet har glömts bort eller avfärdats som tråkig, gammaldags och ickeurban. Men vad betyder det att det är så fullständigt givet att staden i dag är en karriär? Lyckas du inte ta dig in till stadens mitt är du en förlorare. En väldigt mycket viktigare fråga än några rädda villaägare.
Dahlberg citerar Arundhati Roy när hon säger: ”Kanske blir detta det Lillas århundrade”. Och det låter ju gulligt men jag skulle inte tro det va? Bygginvesteringarna är större än någonsin: Oljestater bygger öar, i Kina byggs flera miljonstäder om året, här i Sverige bygger vi dyrare tunnlar än någonsin.
En mer politisk undersökning än att titta på den bristande urbaniteten i gated communities hade varit att se vad den urbana livsstilen betyder. Där finns en viktig fortsättning på unheimlichspåret: Vad betyder det autonoma? Är det vänster eller höger? Är inte subkulturer minst lika slutna som någon av de hemliga städer Dahlberg beskriver? Och vad är skillnaden mellan en minoritet som är värd att försvara med sitt liv och en minoritet som bara ökar rädslan i samhället? Det finns en politisk konflikt som försvinner ur Dahlbergs bok. Kanske därför att vi själva i så hög grad är del av problemet, fast vi vill tro att vi är del av lösningen.
Lars Mikael Raattamaa
