De skapar ett nytt samhälle

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2012-02-01

Jon Weman om Latinamerika – den enda del av världen där ojämlikheten minskar

Den första januari inföll tioårsjubileet för euron. Det passerade utan några officiella festligheter, och förmodligen utan några inofficiella. 

Samtidigt är det dags för ett antal tioårsjubileer i Latinamerika. 19–20 december 2001 utspelade sig det dramatiska folkupproret i Argentina som tvingade presidenten att fly i helikopter. I april 2002 slog en annan massiv folklig mobilisation, i Venezuela, tillbaka kuppförsöket mot president Hugo Chávez. I augusti 2002 segrade vänsterns Ignazio ”Lula” da Silva i Brasilien. Det var ungefär tio år sedan som världen insåg att en ”vänstervåg” börjat rulla över Latinamerika.

På den tiden talades det mycket – särskilt inom globaliseringsrörelsen, om någon minns den – om de latinamerikanska ”experimenten”. Men nu, just när vår egen modell befinner sig i den djupaste kris och vi som bäst skulle behöva alternativ, tycks de flesta ha tappat intresset för vad som hänt i laboratoriet. 

Latinamerikanerna själva tycks i varje fall betrakta experimenten som framgångsrika. I hela Sydamerika utom Chile och Colombia hittar man i dag vänster- eller center-vänsterpresidenter. Ingen enda av dem har hittills förlorat ett val; sammanlagt har de i stället återvalts nio gånger.

En sak har fört dem till seger: en stabil förbättring av människors livsförhållanden. Argentina har minskat fattigdomen med två tredjedelar på tio år; i Brasilien har den fattigaste tiondelen av befolkningen sett sina inkomster öka med 7 procent per år. Latinamerika är den enda del av världen där ojämlikheten minskar; vänster- och centervänsterregeringar minskar den snabbare än högerregeringar, och den ökade jämlikheten har spelat större roll för minskningen av fattigdomen än BNP-tillväxten, enligt en studie från Council of hemisphere affairs.

Vilket inte innebär att jämlikheten gått ut över den ekonomiska utvecklingen; Brasiliens genomsnittliga 5 procents tillväxt om året under Lulas och Rousseffs regeringar hör till de svagaste siffrorna, medan den övre gränsen markeras av Argentinas hela 8,5 procent under regeringarna Kirchner. Bolivia har eliminerat budgetunderskottet för första gången på så länge någon kan komma ihåg. Rafael Correas ecuadorianska regering har blivit den första på årtionden som betalar ut de offentliganställdas löner i sin helhet och i tid. Medan Europa och USA omfördelar från fattiga till rika inom en stagnerad och krisande ekonomi, kombinerar den latinamerikanska vänstern omfördelning i motsatt riktning med ekonomisk tillväxt.

Hur har de gjort det? Med återförstatliganden av privatiserade företag, kraftigt höjda skatter på de lönsamma råvarusektorerna (soja i Argentina, gas i Bolivia, olja i Ecuador), utvidgad välfärd (Ecuador har tredubblat sina sociala utgifter under Correa), politiskt kontrollerade centralbanker, massiva politiska ingripanden på marknaden. Framgången blev möjlig genom att bryta flagrant med all etablerad ekonomisk visdom.

Ecuador hade 2007 en skuldbörda av gre

kiska proportioner, men gjorde vad inget europeiskt land ens övervägt: en skuldrevision, där man deklarerade lån för 8 miljarder dollar som ”illegitima”. Men viktigare var att åtgärden spred panik på marknaden och fick priset på statsobligationer att kollapsa, varvid staten och centralbanken gick ut och återköpte massiva partier. Så udda, en stat som blåser finansspekulanterna, när reglerna säger att det måste vara tvärtom. 

I den svenska, och internationella, medierapporteringen syns sällan något annat än konflikterna, med särskild förkärlek för Hugo Chávez ordstrider med USA. Den revolutionerande sociala och ekonomiska utvecklingen förblir osynlig. 

Sålunda kan Dagens Nyheters Martin Liby Alonso hävda märkliga saker som att ”Chávez tid vid makten har inneburit nästan 15 förlorade år för Venezuela” (sedan 2003, då högeroppositionens sabotage av ekonomin upphörde, har BNP ökat med över 95 procent och den extrema fattigdomen minskat med 75 procent) och ”pengar har strömmat ut snabbare än de strömmat in” (Venezuelas statskuld minskade samtidigt från 31 till 15 procent av BNP, en av de lägsta siffrorna i världen).

Den nya latinamerikanska vänstern gör (tidvis) vad den europeiska och nordamerikanska högern gjort i årtionden – arbetar strategiskt med att långsiktigt förändra opinionen och med reformer planerade så att den ena banar vägen för nästa. Morales började

med att dela ut obrukad statlig mark till utfattiga jordlösa bönder – en politik svår att hitta argument emot. Men när väl det positiva exemplet var etablerat, kunde regeringen gå vidare med betydligt radikalare jordreformer.

Men hur långtgående är de långsiktiga målen? Finns det någon ambition att gå bortom kapitalismen? Den nya latinamerikanska vänstern har valt ett långsamt ”ställningskrig”, snarare än svepande försök till omedelbar samhällsförändring, konstaterar en av dess främsta teoretiker, sociologen och aktivisten Marta Harnecker. Finns det någon utsikt att kriget till slut kan vinnas?

För tio år sedan var ett av de ”experiment” som rönte mest uppmärksamhet arbetarnas ”återtagande” av nedstängda företag i Argentina. 

2004 fann en studie att de återtagna företagen betalade över medellönen i landet, och att deras resultat tenderade att förbättras med tiden. Sedan dess har det varit tyst om dem, inte bara i internationella medier utan också i argentinska, eftersom deras modell är lite för radikal för att riktigt passa in i Kirchner-regeringarnas plan för landet. Men en uppföljning 2010 fann till sin förvåning att de ökat i antal från 161 till 205. Även i företag som inte betalar speciellt höga löner, har arbetarna vanligen inte övergett dem; folk gillar helt enkelt att jobba utan chefer. 

Liknande fläckar av en ”revolution inom revolutionen” breder ut sig överallt. I Brasilien och Paraguay driver jordockupanter hela samhällen efter kommunitära, direktdemokratiska principer. I Venezuela och Argentina sköter radikala folkrörelser daghem, skolor och högskolor enligt Freires ”befrielsepedagogik”, under egen kontroll men med statliga resurser. Venezuela har infört arbetardemokrati i ett elbolag med 10 000 anställda, med vald chef och råd bland de anställda. 

Hur många diskussioner har inte förlorats för att svaret ”att vi vill avskaffa kapitalismen betyder inte att vi vill ha det som i Sovjet” inte har låtit övertygande? Men allt förändras när det är möjligt att peka på redan existerande och fungerande, exempel på vad vi vill ha istället.

Som med de återtagna företagen, är förhållandet mellan de mest radikala sektorerna och det nya politiska och byråkratiska etablissemanget ofta inte utan spänningar. Regeringen Morales var måttligt entusiastisk när indianstammar i Amazonas förra året utnyttjade sina nya rättigheter för att stoppa ett motorvägsbygge genom sina marker. Den nya vänstern kommer med många motsättningar och motsägelser och de inre debatterna är ofta hårda. Men det borde inte överskugga huvudstoryn: de debatterar, och genomför i praktiken, skapandet av ett nytt samhälle, medan vi debatterar omöjligheten av att företa oss något alls som inte marknaderna godkänner. 

Jon Weman