Hon når först till toppen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-03

LENA SUNDSTRÖM läser om män, kvinnor och makt - och hittar en positiv nyhet

Låt mig börja med att

beskriva boken som jag har i mitt knä. Drygt 600 sidor (1,2 kilo på hushållsvågen). Matt röd färg, två vinröda trianglar och en titel textad med vita bokstäver.

Maktens kön.

Roligare än så är det inte tänkt att bli. Det här är en förpackning som signalerar ”ta mig på allvar” och som hellre vill vara SCB än glättigt chic-litpapper och bokstäver i guldrelief.

Vi ser ett omslag och vi ser ett innehåll, och i-

bland känns det som om könsproblematiken som boken undersöker handlar om exakt samma sak.

Kvinnan som oseriös förpackning.

Vi ser en kvinna och vi ser ett innehåll.

Vi ser en man och vi ser ett annat innehåll.

Och vi tar oss aldrig förbi det.

Ibland känns det som om det går framåt och ibland känns det som om det går bakåt, och för det mesta känns det som om det står relativt still. Historikern Joan W Scott har hävdat att manlighet är en metafor för makt medan kvinnlighet är en metafor för vanmakt. Samtidigt så håller ju någonting på att hända. Angela Merkel, Tarja Hallonen, Ségolène Royal, Hilary Clinton. Jan Stenbeck i pomaderat hår med en körsbärspåse i näven, har ersatts av Cristina Stenbeck i sylvassa klackar. Mona Sahlin i stället för Göran Persson.

I Maktens kön

hittar man svar på mycket. Här blir uttryck som annars lätt blir slarviga (makten är en vit medelålders man) till någonting bredare, mer nyanserat, och därför också mer sant och användbart.

Nio forskare från olika discipliner i Göteborg har genomfört en unik kartläggning. De har studerat den svenska makt­eliten uppdelad­ i­­ olika fält: näringsliv, poli­tik,­ förvaltning,­ or­­ganisation, media, kultur­ och vetenskap. För att­­­ avgränsa eliten från andra che­­­fer och det så kallade folkflertalet (ett så underbart ord!) har man satt upp en rad bestämda kriterier, där man måste leva upp till minst ett av dem för att kvala in. Det kan vara minst 2?000 anställda, en omsättning på minst fyra miljarder, olika positioner som generalsekreterare, chefredaktör eller nyhetschef för dagstidningar med upplagor på över 28?000 ex, statssekreterare, eller konstnärlig ledare för övergripande kulturinstitutioner.

I dag innehas fortfarande tre fjärdedelar av toppjobben av män, men det finns stora skillnader beroende på vilket område man tittar på. Politiken är ett fält som i dag nästan har lyckats bryta könsobalansen, medan näringslivets toppositioner fortfarande består av 95 procent män.

Så varför finns det så stora skill­nader? Vad känne­tecknar kvinn­orna som tar sig till eliten? Hur använder de sig av sin makt? Och hur ser nätverken ut?

Maktens kön analyserar livsstilar, utbildning, social bakgrund, åsikter och attityder och den är intressant både när den vetenskapligt bekräftar ens högst ovetenskapliga och privata fördomar, och när den förvånar genom att visa på motsatsen.

Problematiken sammanfattas

på många sätt i meningen ”männens pris för karriären var att de fick mycket lite tid över för barnen och familjen. De kvinnliga chefernas pris var överansträngning.”

Enligt en undersökning från 2003­ ägnar den svenska genomsnittskvinnan 70 procent mer tid åt hushållsarbete än männen. Och kvinnorna inom eliten är inget jämställt undantag. Medan män i topposition­er ofta skaffar sig reproduktivt kapital genom att gifta sig med en deltidsarbetande kvinna med lägre utbildning som tar hand om hem och barn, skaffar sig den kvinnliga eliten inte sällan socialt och symboliskt kapital genom det som den norska psykologen Hanne Haavind har kallat relativ underordning. (Är hon läkare är han överläk­are, är hon docent är han professor.) Och då får man städa och feja själv.

Kvinnorna i eliten verkar också behöva mer kapital i olika former för att nå toppen. Deras föräldrar hade oftare högre utbildning än den manliga elitens, de har upplevt att de fått mer uppmuntran hem­ifrån, och deras mödrar har haft chefspositioner i högre utsträckning än männens mödrar.

Trots att kvinnor är betydligt mer aktiva inom fristående organisationer under studietiden, har de inte haft förtroendeuppdrag i samma proportion som männen. Fler kvinnor än män läser på högskola eller universitet, och ändå är bara 16 procent av landets professorer kvinnor.

Kvinnorna i eliten lever också ensamma i större utsträckning än män i eliten (30 procent mot 7 procent), och de avstår från barn i högre utsträckning (20 procent mot 9 procent).

En studie av Rapports nyhetssändningar visar att kvinnliga politiker inte bara får kortare taltid, de upplevs oftare som yngre, mer maktlösa, misslyckade och bortgjorda. Och när livet slutligen skall sammanfattas i nekrologerna – där ”meriterna summeras, homosocialiteten manifesteras och nätverken agerar” – är bara elva procent av dem som uppmärksammas kvinnor.

Men det finns ljuspunkter.

När kvinnor väl har kvalificerat sig till en chefsposition har de i allmänhet nått en elitposition snabbare än männen. Inom näringslivet når kvinnorna i snitt en elitposition efter 10 år, medan det tar hela 17 år för männen. Undantaget är universitetsvärlden, där det tar lika lång tid för män och kvinnor. Att det generellt går snabbare för kvinnor att nå elitpositioner kan bland annat bero på att vi har haft en intensiv jämställdhetsdebatt.

Hur man uppfattar utvecklingen beror till stor del på hur man vill uppfatta den. Man kan läsa Maktens kön och bli deprimerad och man kan läsa Maktens kön och bli glad. Vill man göra undersökningen rättvisa gör man nog bäst i att inte låta det ena utesluta det andra.

Samhälle

Anita Göransson (red.)

MAKTENS KÖN: Kvinnor och män i den svenska makteliten på 2000-talet

Nya Doxa

Lena Sundström