Rädda vårt kulturhus!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-23

Torsten Kälvemark slår ett slag för en hotad institution i hjärtat av Paris

Om det finns något utländskt kulturcentrum i Paris som har funnit sin publik, så är det just det svenska.

Omdömet är inte mitt. Jag lånar det från Paristidningen Libération som likt många andra franska kommentatorer undrar vad som pågår i Stockholm när det ryktas att detta kulturcentrum ska läggas ned. Är det verkligen sant att Sveriges regering kortsynt vill medverka till att rasera en viktig svensk kontaktpunkt med europeiskt samhälls- och kulturliv?

Den största franska tidningen Le Figaro ställde sig också frågande nyligen fast kanske lite mer ironiskt. Man uppfattade ryktena om detta ”statsbrott” närmast som ett tecken på dålig smak från svensk sida.

Jag kommer just tillbaka från en vecka i Paris och har mött den indignerade förvåningen på plats. Men nej; jag har inte bott på Svenska Institutet och jag talar inte i egen sak.

Carl Rudbeck lät ju i Expressen (25 juni) antyda att de svenska protesterna beror på att kulturarbetare vill slåss för ett subventionerat boende i den franska huvudstaden. Men för min del får man gärna höja hyrorna och kanske hitta andra stipendievägar. Eller för den delen slopa några gästbostäder. Det finns gott om billiga hotell i Paris.

Men utan att ha bott där har jag haft förmånen att använda mig av kulturhuset i andra sammanhang. Som tidigare ansvarig för Högskoleverkets ledarskapsprogram tog jag i flera år grupper av rektorer, dekaner och professorer till fransk-svenska seminarier som vi ordnade med institutet som bas. Hur praktiskt (och billigt) är det inte att ha en svensk miljö att anknyta till?

Och hur lätt var det inte att få franska universitetsföreträdare att komma till den inbjudande miljön på rue Payenne? Det samma gäller förstås kontaktskapandet inom en rad andra samhällssektorer.

När jag i början av 90-talet var svensk kulturattaché i London var vi som satt i andra världsstäder djupt avundsjuka på de unika möjligheter som vår svenska kollega i Paris hade just genom sitt kulturhus. Det kom propåer om att bygga upp institut i andra huvudstäder men det blev förstås för dyrt. I Washington och Berlin kunde man bara drömma om en motsvarighet till det som genom kloka svenska investeringar skapats i det Marais-distrikt som för varje år dessutom kom alltmer i centrum.

Det var förresten under samma 90-tal som Finland började sin medvetna satsning på att skapa en ny internationell bild av sitt land, som genom begreppt ”finlandisering” hade fått ett något skamfilat rykte under det kalla krigets tid. Det är satsningar som nu verkligen har burit frukt. Länge var Sverige mönsterlandet i Norden. Idag riktar omvärlden allt oftare intresset mot Finland vare sig det gäller utbildning, design eller musik.

Gå in på nätet och kolla hur många finlandsinstitut det finns i världen: Budapest, Paris, New York, London, Stockholm, Köpenhamn, Bryssel, St. Petersburg, Berlin, Talinn, Oslo, Damaskus, Madrid, Tokyo (förutom de traditionellt konst- och arkeologibaserade institut i Athen och Rom som också Sverige har). Låt vara att en del av dessa finländska markörer i utländska huvudstäder är ganska små, ambitionen är ändå beundransvärd. Har man ett hus, en samlingssal och ett bibliotek så syns man. Det förstår man i Helsingfors.

Men det rikare Sverige skulle alltså inte ha råd att ha sin kulturella bas kvar i den stad som mer än andra gett inspiration och vägledning för svensk konst och litteratur under sekler? Man häpnar.

Det betonas ofta att det var rikshushållaren Gunnar Sträng som en gång fattade beslutet om att köpa detta svenska skyltfönster mot världen. Kanske var han just då styrd av värderingarna hos en politikergeneration som kombinerat fackliga strävanden med en iver för kultur och bildning.

Vad skulle han ha att säga om den nutida generation politiker som när det gäller mer sublima värden verkar ha svårt att tänka längre än näsan räcker?

Fotnot: I dag väntas regeringen fatta beslut

om framtiden för det svenska kulturhuset i Paris.

Torsten Kälvemark