Palmes lek med elden
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-22
Petter Larsson om rivstarten och s-ledarens sista tunga år
På 60-talet räddade Olof Palme socialdemokratin från att fullständigt överrumplas och överspelas. När de nya sociala rörelserna inledde sitt sprudlande uppror mot industrisamhällets hierarkier, var Palme ung, genuint engagerad för Tredje världen och framför allt nyfiken på de idéer som formulerades inom Vietnamrörelsen, vänstergrupperna, kvinnorörelsen och miljörörelsen. Han följde vinden. När historikern Kjell Östberg förra våren avslutade första delen i sin Palmebiografi, Olof Palme – I takt med tiden, hade den inrikespolitiskt måttligt radikale Palme blivit den etablerade politiker som bäst satte ord på en ny generations förhoppningar.
Det var en lek med elden, visar det sig i Östbergs uppföljare, När vinden vände, som behandlar tiden efter 1969.
De första åren på 70-talet släpptes en kanonad av reformer som möjligen saknar historiskt motstycke lös: särbeskattning, fri abort, daghem, Las och Mbl, för att bara nämna några.
Kanske insåg Palme inte själv vilka drömmar som aktiverades. Östberg beskriver hur en ung Bosse Ringholm intervjuar honom 1971. Ringholm hisnar till när han inser att man är på väg mot socialism på riktigt, och frågar Palme om han tror att partiet är redo, om det finns någon plan för övergången. Palme förstår inte riktigt, svarar undvikande.
Men det fanns inget stopp. Vinden blev till storm. Strejkvågorna rullade över landet, kärnkraftsmotståndet växte, LO drev fram Rudolf Meidners geniala löntagarfonder och de intellektuella – som Palme alltid odlat goda kontakter med – visade sig grundligt förbannade över IB-affären.
Kanske är det så fantastiskt att folk aldrig riktigt kan få nog när de smakat på jämlikhet och frihet?
Men nu satt Palme vid makten, fjättrad vid ansvaret för stat och parti, industrins konkurrenskraft, relationerna med supermakterna och med en borgerlighet som svetsats samman allt mer i opposition mot radikaliseringen. Och när det kom till kritan fanns det gränser för vad en ansvarsfull socialdemokrat skolad i marknadsekonomi, antikommunism och korporativ kohandel ville riskera. Hans ”briljanta argumentering skapade förväntningar som inte infriades”, konstaterar Östberg.
Historien betas ibland av lite väl läroboksmässigt. Tack och lov stannar Östberg upp då och då och analyserar, skriver lite friare, roligare. Palme får ofta maka på sig för beskrivningar av politiska skeenden och rävspel och boken växer ut till en bredare berättelse om hur välfärdsstaten når sin klimax innan högern slutligen slår tillbaka. SAF:s mångåriga propagandaoffensiv inleds. Reagan och Thatcher driver fram en internationell högervåg. Och mer djupgående: tunga industrier flyttar till Asien, finanskapitalet växer och internationaliseras, de gamla ekonomiska verktygen fungerar allt sämre.
Och Palme blir allt tröttare, allt nöttare och vresigare.
Östberg beundrar helt uppenbart Olof Palme. Men han vägrar att göra honom till den symbol för den gamla goda tiden, som Palme i dag ibland används som av en vänster som har glömt att den inte var särskilt nöjd ens 1975. Socialdemokratin går ju åt höger, följer de nya vindarna, åratal innan Palme mördas, påpekar han.
Det är förstås spekulationer, men det finns därför föga grund att tro att han skulle ha stoppat de senaste 20 åren nyliberala härjningar om han fått leva.
Däremot hade vi väl antagligen haft roligare riksdagsdebatter.
Petter Larsson