Näringslivets naiva syn på Putins gasledningar
Dagens Industris kampanj för gasledningen visar hur kortsiktiga affärsintressen går före säkerhet och demokrati
Tre dagar före Rysslands invasion av Ukraina och dagen innan den tyske förbundskanslern Olaf Scholz stoppade Nord Stream 2, skrev Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson en lång text på ledarplats. Den handlade om den tyske politikern Gerhard Schröder.
Schröder beskrevs av Nilsson som ”en av de stora regeringscheferna i tysk efterkrigshistoria”, en person som ”har en ställning i tysk socialdemokrati som liknar Göran Perssons i svensk”. Texten syftade till att förklara det ”tyska tillståndet” och landets relation till Ryssland.
Texten är lögnaktig, rentav skandalös. I själva verket har Schröder i Tyskland länge varit en avskydd och föraktad figur. Anledningen är hans nära band till och vänskap med Putin och att han sedan 2017 har varit ordförande för det statsägda ryska energibolaget Rosnef. Ett bolag som när Schröder tillträdde redan omfattades av sanktioner på grund av Rysslands invasion av östra Ukraina. Schröders korrupta agerande ledde till starka reaktioner i Tyskland. Angela Merkel sade att Schröders beteende var oacceptabelt.
Schröder har med rätta setts som Putins megafon, en köpt propagandist. Veckan innan PM Nilssons text publicerades kritiserades Schröder skarpt för att han avfärdade Ukrainas vädjanden om stöd och vapenleveranser som ”vapenskrammel”.
Nilssons text om Schröder avslutas med uppmaningen att inte stoppa Nord Stream 2: ”Att gräla om gasleveranser ändrar ingenting”.
Hittills har jag inte sett ett ord av kritik mot den ihärdiga kampanj näringslivets tyngsta ledarsida de senaste åren fört till stöd för Putins gasledning
Just nu nagelfars varenda rad på ledar- och kultursidor. Finns det möjligen spår av ovilja att gå med i Nato som går att utmåla som medlöperi eller landsförräderi? Svenska lobbyister som arbetat med Nord Stream 2 har med rätta granskats. Men hittills har jag inte sett ett ord av kritik mot den ihärdiga kampanj näringslivets tyngsta ledarsida de senaste åren fört till stöd för Putins gasledning.
Avtalet om att bygga Nord Stream 2 slöts mellan Tyskland och Ryssland 2015, ett år efter att Ryssland annekterat Krim. På ytan hade EU dörren på glänt till Ukraina, i realiteten motverkade man landets strategiska intressen, finansierade Putins armé och gjorde sig allt mer beroende av hans leveranser. EU byggdes in i den sårbarhet som Putin nu utnyttjat.
Många såg detta. Kritiken mot projektet var omfattande, argumenten handlade om klimatfrågan och säkerhetspolitiken. Liberalerna var emot, och miljöpartisterna i EU-parlamentet. På Aftonbladets ledarsida där jag jobbade då skrev Anders Lindberg att regeringen borde säga nej eftersom ledningen var en del i den ryska maktpolitiken.
På Dagens Industri var man tvärsäker: gasledningen skulle byggas. I text efter text har PM Nilsson sedan 2015 argumenterat för Nord Stream 2. Projektet fick absolut inte ”politiseras”. Joe Biden och de baltiska staterna borde förstå att ”EU:s viktigaste land och ekonomi, Natomedlemmen Tyskland, är part i Nord Streams projekt. Tyskland vill köpa gas, Ryssland vill sälja. Sverige ska inte ställa sig i vägen.”
Den tyska politiken och relationen till Ryssland är nu under lupp. Den tyske förbundskanslern Olaf Scholz har tydligt sagt att det inte går att ha en politisk idé och en energipolitik som går på tvärs mot varandra. Både Merkels och de tyska socialdemokraternas agerande under gångna decennier utvärderas nu, ångestfyllt och klarsynt om än senkommet. Insikten finns där: vi hamnade i en gisslansituation där en diktator kontrollerade vårt samhälles blodomlopp och dessutom gjorde att vi finansierade hans armé.
Jag vill inte höra ett enda ord till om att handel leder till fred och stabilitet
Om Putins krig i Ukraina lärt oss någonting så borde det vara detta: att kapitalism inte duger till att tämja auktoritära krafter. Att pengar korrumperar. Alla spottar med rätta på Putin nu, men samtidigt är det svenska näringslivet djupt insyltat i handel med en annan diktatur. Alla vet att Kina sätter uighurer i koncentrationsläger (ja, koncentrationsläger) och har byggt en totalitär övervakningsstat. Som Arvid Åhlund skrev i DN nyligen så borde diskussionen nu också handla om detta. Vill svenska företag stötta och finansiera en sådan regim? Vill de tjäna pengar på den? Och jag vill inte höra ett enda ord till om att handel leder till fred och stabilitet.
Jag tror inte att PM Nilsson är köpt av Putin, och många hade fel om Ryssland. Men det är förskräckande hur naiv och kontraproduktiv näringslivets opinionsbildning ofta är. Den bidrar inte till säkerhet och stärkt demokrati, den verkar inte bäras av någon annan idé än kortsiktiga affärsintressen. På senare år har DI:s ledarsida varit ledande i att föra borgerligheten och Putin-apologeterna i SD i famnen på varandra, den har tagit strid för vinstjakten i skolan trots att det bevisligen försvagar Sverige som kunskapsnation. Den senaste striden togs mot kvotering av kvinnor i näringslivets styrelser.
I själva verket motverkar handel och ekonomisk integration ofta demokrati, mänskliga rättigheter och liberala idéer
Nato-frågan står i centrum nu och den är enkel för röster som PM Nilssons eftersom den inte krockar med några av näringslivets intressen. Men jag är skeptisk till Nato bland annat eftersom en modern säkerhetspolitik måste breddas och inte bara fokusera på vapenmakt. Hoten mot fred, demokrati och säkerhet är inte bara militära. I vårt århundrade är både energi- och handelspolitiken centrala, och kan inte längre gå på tvärs mot försvarspolitiken eller grundläggande demokratiska ideal.
Sedan 90-talet har det varit bekvämt och enkelt för näringslivsföreträdare att gömma sig bakom retoriken att goda vinstmarginaler automatiskt leder en bättre värld. Det håller inte längre. I själva verket motverkar handel och ekonomisk integration ofta demokrati, mänskliga rättigheter och liberala idéer. Då måste man både som företagsledare och opinionsbildare välja. Även om man kallar sig ”liberal”.