Under kriget pumpar alltid oljan och gasen
Den politiska idén och energipolitiken kan inte gå på tvärs mot varandra
Många försöker ställa diagnos på Putin nu. Är han narcissist? Psykopat? Viljan att veta är begriplig, för det är fruktansvärt att svaret på vad som ska hända nu bara finns där, i hjärnan på denna ende man.
Putin bestämmer, men han har inte skapat sig själv och det är inte hans eventuella diagnos som gör honom farlig. Hans makt, själva förutsättningarna för invasionen, handlar om resurser, rikedom, en valutareserv på 630 miljarder dollar. Pengarna kommer från den moderna världens blodådror: gasledningarna och oljetransporterna.
Vår moderna civilisation bygger på insikten att det går att utvinna lagrat solsken i form av kol, olja och gas ur jordens själva fundament. Den upptäckten har inte bara ruckat på människans relation till biosfären, utan formar också alla mellanstatliga maktrelationer. Utan olja, inga pengar. Utan pengar, ingen makt och inga arméer.
I sin nya bok Disorder, skriver den brittiska statsvetaren Helen Thompson energipolitikens nutidshistoria. Det är en vältajmad bok. Thompson går igenom hur gamla imperier gick under och nya tillkom under 1900-talet, i takt med att energiparadigm ändrades. När kolet blev mindre viktigt försvagades Storbritannien. USA och Ryssland blev supermakter i kraft av sina oljetillgångar, och Mellanösterns länder förvandlades av samma anledning till krigsskådeplatser eller maktcentra. När produktionen av olja i perioder har sjunkit hos USA eller Ryssland har ländernas inflytande oundvikligen försvagats, med omedelbara geopolitiska konsekvenser. För på ytan handlar krig och politik ofta om ära och blod, om värderingar och frihetskamp. Men därunder pumpar oljan.
Vårt välstånd bygger på fossila bränslen. Och genom alla konflikter mellan Ryssland och Europa de senaste decennierna har oljan och gasen fortsatt att flyta från öst till väst, oberoende av sanktioner, Berlinmurar, Pragvårar. Under Kalla kriget accepterade USA motvilligt den ordningen eftersom man helt enkelt inte hade förmågan att erbjuda något alternativ. Den egna oljan räckte inte till, och just därför hade man inte heller råd att med vapenmakt garantera stabila leveranser till Europa från annat håll.
En viktig poäng från Rysslands sida var att den nya gasledningen eliminerade Ukraina som transitpunkt för den ryska gasen
I sitt historiska tal i söndags lovade den tyska förbundskansler Olaf Scholz 100 miljarder euro till det tyska försvaret. Talet markerade en omsvängning där de tyska Socialdemokraterna gjorde upp med idén om att ömsesidigt ekonomiskt beroende med Ryssland skulle leda till ökad stabilitet. Eller ja, motiven var aldrig riktigt så idealistiska. Till stor del handlade det om att Tyskland behövde rysk gas, eftersom de inte har någon egen.
Den tyska energipolitiken lades om efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2010, då Angela Merkel lovade att avveckla kärnkraften. En del av bortfallet fylldes med förnyelsebar el, men samtidigt ökade beroendet av den ryska gasen. Det var, vilket både försvarshökar och miljövänner påpekat, ett stort strategiskt misstag.
Som Thompson påpekar så var det bara månader efter den orangea revolutionen i Ukraina som Tyskland kom överens med Ryssland om att bygga Nord Stream 1, som fortfarande transporterar gas till den europeiska marknaden. En viktig poäng från Rysslands sida var att den nya gasledningen eliminerade Ukraina som transitpunkt för den ryska gasen. Och det var 2015, bara ett år efter att Ryssland annekterat Krim, som Tyskland slöt avtalet om att bygga Nord Stream 2, som stoppades av Scholz så sent som förra veckan. På ytan hade EU dörren på glänt till Ukraina, i realiteten motverkade man landets strategiska intressen, finansierade Putins armé och gjorde sig allt mer beroende av hans leveranser.
Det var två oförenliga positioner, och det var detta Scholz gjorde upp med. Viktigt i sammanhanget är att den ryska gasen inte bara gick till Tyskland, utan in i den gemensamma europeiska energimarknaden. På så sätt sitter vi alla i Putins knä.
Nu införs drakoniska sanktioner mot Ryssland och den ekonomiska krigföringen trappas upp steg för steg. Det kommer att drabba vanliga ryssar hårt. Men fortfarande flyter gasen och oljan till Europa och USA, enligt uppskattning till ett värde av 700 miljoner dollar per dag. Detta är pengar som inte omfattas av sanktionerna, de går under och förbi.
Vad händer om EU säger nej till den ryska oljan och gasen? Det skulle få enorma konsekvenser i form av prishöjningar för medborgare och företag i Europa, kanske ransonering. Och det skulle vara en mycket kraftig eskalering av en konflikt där Putin redan börjat vifta med kärnvapenkortet.
Samma vecka som Ryssland invaderade Ukraina kom FN:s klimatpanel IPCC med ännu en dyster klimatrapport. Förra veckan sade Ukrainas delegat till panelen, Svetlana Kraskova, att “klimatförändringarna och kriget i Ukraina har samma orsak – fossila bränslen och vårt beroende av dem”. Det är sant. Oljan och gasen förstör inte bara framtiden, utan också nuet, genom att finansiera Putin och andra diktatorer. Hörde jag Saudiarabien?
På samma sätt som oljan har varit avgörande för vem som har makt under de gångna decennierna så kommer de positionerna att försvagas i takt med att världens beroende av fossil energi minskar
Tysklands u-sväng handlade inte bara om militär upprustning, man tidigarelade också målet om när landet ska vara klimatneutralt. Jag tänker att omvändningen var nödvändig, men i historiens ljus ändå måste ses som djupt tragisk. För när Scholz till slut bröt med Tysklands destruktivt snåla ekonomiska politik så handlade det inte om att finansiera klimatinvesteringar och energioberoende – utan om vapen och militär upprustning.
Utåt talar europeiska politiker gärna om att det som kallas EU:s ”Gröna nya giv” är drivet av klimatkrisen, och delvis är det sant. Men den har också handlat om att steg för steg bryta energiberoendet av Ryssland, och Putin har därför också sett politiken som en provokation. Och han har en poäng. För på samma sätt som oljan har varit avgörande för vem som har makt under de gångna decennierna, så kommer de positionerna att försvagas i takt med att världens beroende av fossil energi minskar. Det är en omställning som inte kommer att ske så lätt och fredligt som klimataktivister ibland verkar tro, just eftersom den skapar nya vinnare och förlorare.
I den svenska, infantila debatten hånas ofta miljövänner för att vara naiva drömmare, och politiker tycker att det är tufft att ta selfies vid bensinmackar. Men i denna tid av omprövningar är det viktigt att erkänna att det inte går att ha en politisk idé och en energipolitik som går på tvärs mot varandra. I slutänden riskerar du att hamna i en gisslansituation där en diktator kontrollerar ditt samhälles själva blodomlopp och du dessutom finansierar hans armé. Det är där vi är nu, och det kommer att bli dyrt att ta oss härifrån. Men nödvändigt.