Hans sång gör det underbart
En sen eftermiddag i december mitt i stråket mellan PUB och Åhléns, just innan mörkningen, när himlen blånar och ljusgirlangerna börjar glittra och glimma, hörs plötsligt en driven mansröst sjunga en så bra låt till en akustisk gitarr, att jag och flera andra bara måste stanna och lyssna.
Sångaren är ingen vanlig baraenslantmusikant, han är för välmående och medelålders, har (förtvivlad?) energi och bukstöd, cowboystövlar som ser handgjorda ut och en vävd yllejacka med en huva som döljer halva ansiktet. Framför honom står en koncentrerad typ och fotar med kamerastativ.
”We all want something beautiful” sjunger han med sån djupberörande känsla att hela scenen får något overkligt över sig. Är han en gammal hippiemusiker som supit bort sitt liv, är han en vagabond på riktigt eller låtsas han bara vara en sån i en amerikansk musikvideo i autentisk gatumiljö? Är det bara mina subjektiva sinnen?
Men den mjuka skymningen, gatan och alla ljusen, folk som passerar med inåtvända leenden, alltihop är verkligen så vackert i den stunden. Som en julsaga. Till och med de romska tiggarkvinnorna ser glada ut. Och jag rör mig drömskt mot Åhléns ingång där folk väntar på varann och där man alltid välkomnas av luftkonditioneringens varma motström, ett kvävande moln av kemiskt sötjolm från alla som sprutar på sig allt de kan ur testflaskorna inne på parfymavdelningen.
I dag är doften helt underbar. Och alla märkesnamn som skymtar därinne, Estée Lauder, Yves Saint Laurent, Lanvin, Dior rena poesin. Jag nosar upp Guerlains Idyll, köper den bums och tror hela vägen hem att jag äntligen hittat ”min” doft.
Fotnot: ”We all want something beautiful” är en rad ur låten Mr Jones som San Fransiscobandet Counting Crows gjorde 1991.
