I heta poeters sällskap
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-11-11 | Publicerad 2011-11-03
Omväxlande, utmanande och finurligt när 00-talets svenska lyrik samlas
En lyrikantologi är långtifrån en oskyldig sak, särskilt inte en lyrikantologi som vill lansera en generation. Visst kan den utge sig för att vara en ren lägesbeskrivning, men det kan knappast undvikas att en sådan samlingsvolym samtidigt blir ett försök att skriva historia – att forma litteraturhistorien. Nu är det den poetiska 00-talshistorien som skrivs inom illgula pärmar och under den saklighetsklingande titeln Trettiotvå poeter tjugohundraelva.
Tänker man tillbaka på 00-talets poesiscen finns det ett begrepp som mer än något annat färgat debatten: språkmaterialism. En vattendelarglosa som varit flitigt använd som glåpord men i stort sett saknat förkämpar: inte ens de utpekade har velat kännas vid termen. Det är symptomatiskt att redaktörskvartetten i sitt långa förord över huvud taget inte nämner s-ordet. Här talas det hellre om samtidspoesins ”plastiska rörlighet”. Ska man tro redaktörernas historieskrivning – och den övertygar – är kontext ett betydligt viktigare begrepp än materialitet. Den betydelseförändrande förflyttningen från ett sammanhang till ett annat, av citat, klichéer, språkliga jargonger, byråkratiska dokument, är ett grundrecept för 00-talspoesin, med Duchamps pissoar som idémässig förlaga. ”Vad som helst kan bli en dikt”, som Fredrik Nyberg metapoetiskt konstaterar.
Det konspirationsteoretiska spåret i förra decenniets poesigräl − kotteribeskyllningen − har däremot obestridligen fog för sig. En gemensam nämnare i antologin stavas med tre omdiskuterade bokstäver: OEI. Konsekvenserna av tidskriftens vittomfamnande verksamhet är oöverblickbara, erkänner antologiredaktörerna – tre av de fyra sitter själva i tidskriftens redaktionsråd och majoriteten utvalda poeter har på något sätt figurerat på sidorna.
Om det låter trångt kan man i alla fall inte klaga över bristande omväxling: att vad som helst kan bli dikt innebär en grundläggande öppenhet mot former, genrer och konstnärligt gränsöverskridande. Här finns hårdkokt found poetry i form av Kristofer Flensmarcks farmors almanacka. Cia Rinnes flerspråkiga bilddiktmoduler. Suggestiva kolfärgade industrivisioner från Martin Högström. Eva Ribichs minimalistiska berättande. Jörgen Linds politiskt reflekterande tvåradingar. Melankoliskt skör prosalyrik signerad Marie Norin.
”Det regnar fortfarande. Jag använder inte metaforer”, som Mara Lee skriver med sin alltid lika sylvassa elegans, är ett ställningstagande som skulle kunna fungera som ledord för den ikonoklastiska sidan av samtidspoesin. Men så kommer Viktor Johanssons strilande bildskurar, hyllade i alla läger. Ja, man kan till och med hitta rimflätningar i urvalet, om än med Malte Perssons ironiska skruv. Fast mest överraskad blir jag av Åsa Ericsdotters närvaro. De intensivt kärleksvärkande och jagcentrerade prosapoesiströmmarna i hennes debut Oskyld är långt från skepsisen gentemot det lyriska subjektet, rannsakandet av språkliga positioner, det politiska perspektivet och förkärleken för mångstämmighet som karakteriserar de profilerade 00-talspoeterna, sådana som Ida Börjel, Johan Jönson, Anna Hallberg, Fredrik Nyberg, Hanna Hallgren.
Ytterligare ett kännemärke – och ett problem för antologiredaktörer – är att de flesta poeter jobbar med någon form av storform, helhetskoncept svåra att bryta bitar ur. Ingen skriver antologinummer längre. Men jag tror inte att det är enda orsaken till att jag hittar mina wow-upplevelser bland urvalets mindre språklaborerande inslag: än en gång slås jag av kraften i Johannes Anyurus debut Det är bara gudarna som är nya. Och återser glatt Pär Hansson, också hans utdrag hämtat ur debuten.
Skulle en annan historia över samtidspoesin kunna skrivas? Jag tror inte det. Visst kunde andra namn plockas in – en klassisk modernist som Erik Bergqvist, till exempel, eller varför inte den nya arbetardiktens banerförare Jenny Wrangborg (fast hon tillhör kanske nästa decennium?) – men det skulle knappast rucka på helhetsbilden. Mycket är intressant, utmanande, egensinnigt, finurligt, tankestimulerande. Mindre känns oumbärligt. Kanske har även öppenheten sina begränsningar?
Trettiotvå poeter är hur som helst måsteläsning för den som på det ena eller andra sättet vill förhålla sig till samtidspoesin.
Ann Lingebrandt
Hanna Hallgren, Hanna Nordenhök, Joar Tiberg och Jenny Tunedal deltar i antologin och är medarbetare på Aftonbladets kultursidor. Därför recenseras 32/2011 av Ann Lingebrandt, kritiker i Helsingborgs Dagblad.
