Fram för fusket

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-08

Martin Aagård om plagiat, en lukrativ bransch och sökandet efter kunskap

Sajten Corrupted-files.com, som startade i december i fjol, säljer oläsbara Word- och Excelfiler för 4,95 USdollar styck. Vilket kanske låter helt meningslöst. Men om det bara är några timmar kvar till deadline för din 5-poängsuppsats i antikens kultur- och samhällsliv och du för en kvart sedan lärt dig stava till Caesar kan en korrupt wordfil vara din enda chans.

Ungefär när din lärare ger upp för­söken att öppna det trasiga dokumentet har du förhoppningsvis hunnit skriva klart det du skulle.

Sajten är egentligen mest av allt ett skämt. Men den är ändå en liten bastion i ett digitalt ställningskrig som blossat upp på 2000-talet. Ett krig som inleddes ungefär samtidigt som kriget mot terrorismen och på samma sätt verkar ha skapat fler fiender än det besegrat.

Åren 2000–2007 skrevs närmare 10 000 akademiska studier inom ett forskningsområde som tidigare varit ganska dött: Fusk i skolan. Enligt Högskole­verkets årliga statistik över disciplin­åtgärder i svenska högskolor har antalet fuskare ökat dramatiskt under 2000-­talet. Och det fortsätter att öka. Antalet studenter som stängdes av från undervisningen var ifjol 35 procent fler jämfört med året innan.

Genomsnittsfuskaren är man, går på ­Södertörns högskola och fuskar genom att plagiera texter som han hittat på inter­net. Inte mindre än 302 av 543 disciplin­ärenden förra året handlade om just plagiering. Precis som i ­kriget mot terrorismen ­straffas de dömda utanför det vanliga rättssystemet. Skolans disciplinnämnd kan stänga av fuskaren från undervisningen. I genomsnitt under sex veckor.

Men det är inte bara högskole­studenter som plagierar texter från internet. Den uppkopplade generationen är ung. Och i Jan Björklunds förslag till ny skollag Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet som lades fram i juni föreslås att även gymnasie­elever ska stängas av om de plagierar från internet.

Lagförslaget driver en hård linje, där disciplin och ”kunskaper” står i fokus. ”Kunskapsmålen” ska mätas med ”kunskapskontroller”. Ett annat ord för prov.

I den skolan finns inte plats för ­datanördar som skickar trasiga filer till sina lärare.

Fusket är inte bara ett hett ämne inom pedagogisk forskning, det har också ­blivit en lukrativ bransch. Turnitin, ­Urkund, GenuineText, Copycatch, ­Ephorus, ­Essay ­Verification Engine, Raptor och Plagiarism Checker är några av de program­varor som i dag används för att under­söka om en text är helt ”unik”. De dåliga är ­gratis, de bra kostar ganska mycket.

Programmen jämför skoluppsatser med text på internet, bokdatabaser, vetenskapliga databaser, tidningsarkiv och Nationalencyklopedien och markerar de stycken som stulits ur existerande källor. Vissa program lagrar även samtliga texter som körts genom dem som jämförelsematerial, vilket gett upphov till bittra upphovsrättsstrider.

Och programmen ställer hårda krav på egna formuleringar: Plagiarism-detectors slogan lyder: ”Stop copy paste!”. Det snarlika programmet Plagiarism detect påstår sig vara ett verktyg för ”The power of uniqueness”. Det senare företaget har även en tjänst där studenter själva kan kolla att deras texter får betyget ”100 % uniqueness” i plagiatkontrollen. Om uppsatserna är intressanta eller bra, får man inget svar på, men till skillnad från plagieringsprogrammen är de i alla fall unika.

Populärast på svenska hög- och gymnasieskolor är Urkund. Ett program som görs av BTJ i Lund. En jättekoncern som omsätter en miljard. Och i takt med att Urkunds försäljningssiffror ökar av­slöjas allt fler ”plagiatörer”.

Fuskarna ger sig visserligen inte så lätt. Tricks som att byta ut bokstaven ”L” mot siffran ”1”, sätta hela uppsatsen inom ­vita citattecken eller att skicka den som en bild i en pdf, florerar på nätet. Men sajter som schoolsucks.com som för några år sedan försåg studenter med ­färdiga ­uppsatser är i slutändan chans­lösa mot programmen. Det enda som fort­farande funkar är att ha gott om pengar. ­UKEssays.com säljer helt nyskrivna och plagiatfria essäer till den som kan be­tala 60 000 kronor. Sajtens grundare Barclay Littlewood har enligt The Sunday Times numera en nätt förmögenhet på 7 miljoner pund.

Men vad handlar det här märkliga ­kriget om?

Har datagenerationen en urholkad moral? Vill de inte lära sig något?

Forskaren Lars-Erik Nilsson har kartlagt svenska studenters inställning till fusk i avhandlingen But can’t you see they are lying! Student moral positions and ethical practices in the wake of technological change (2007) och i motsats till vad många tror har han upptäckt en ganska sund inställning till plagiering bland dagens gymnasie- och högskoleelever.

De flesta anser att om man ansträngt sig för att samla fakta, innebär det faktum att man missat en referens inte att man fuskat. ”Fusket” handlar inte om ­dålig moral, utan om att studenterna genomskådat hur en akademisk text är konstruerad, men inte behärskar konventionerna. Framför allt har textkontrollen ­blivit mycket hårdare. I dag upptäcks helt ­enkelt det slöa, men inte ­omoraliska ­kopierande som tidigare generationer kom undan med.

Och det finns skolor som i motsats till Björklund omfamnar den nya tillgången på text: Den australiensiska skolan ­Sydney Presbyterian Ladies College gen­omförde i fjol ett uppmärksammat experiment, där man tillät niondeklassare att ringa sina vänner, surfa på nätet eller lyssna på podcasts under proven. Efter 40 ­minuter fick eleverna diskutera prov­ämnet, utrustade med de kunskaper de lyckats samla ihop. En av lärarna jämförde i en intervju metoden med att eleverna gick tillväga som bloggare.

Och den uppkopplade pedagogiken sprider sig utanför skolorna.

David J Kim, vd för den ett år gamla sajten Course Hero, ett sorts nätverk där man kan få hjälp med hemläxor och lösningar på matteproblem, säger i en intervju med New York Times (17 maj) att sajtens idé är att föra samman studenter och ta ”grupparbetet online”.

Och det är kanske så man ska förstå textutbytet på nätet: Som ett ständigt pågående grupparbete.

Professor Marc Bauerlein skriver mycket klokt i The Chronicle of Higher educations blogg (24 juni) att individen inte längre är ett käril att fylla med kunskap, utan snarare en komponent i kunskapen: ”I den digitala åldern, är intelligens en kollektiv sak”, konstaterar han. Och om definitionen av kunskap börjar förändras, måste även definitionen av fusk snart se annorlunda ut.

Rädslan för tekniska framsteg i skolan bygger på tron att hjärnan är den bästa platsen att lagra fakta på. Det är den ­inte. Hjärnan är opålitlig, bedräglig och väldigt mjuk. Pappersböcker har länge ­varit vårt mest pålitliga lagringsmedium, men de har sedan länge överträffats av de ­digitala lagringsformerna. Det är dags för skolan att omfamna det.

Det ständigt pågående digitala grupparbetet har gjort den disciplinstyrda ”kunskapsskolan” omodern.

Bloggskolan är här.

Martin Aagård