Den flygande holländaren – Wagnersoppa på spik
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-02-07
Folkoperan går från opera till musikteater
Förra vårens queera Julius Caesar och höstens postmoderna Maskeradbal har delat operasverige i två läger vad gäller Folkoperan. När de gick ut med att de skulle sätta upp Wagners Den flygande holländaren kompad av endast tre flyglar var det som ett sus av oro och bestörtning som gick bland den svenska operapubliken.
Nu är ju wagnerianer ungefär lika konservativa av sig som, säg, Bob Dylan-fans. Oron var egentligen inte befogad. När det nu festas till Wagners tvåhundrade födelsedag så är det inte mer än rätt att svärfar Franz Liszt är bjuden. För visst har Carl-Axel och Jonas Dominique sneglat på Liszts transkriptioner i sitt arrangemang för flyglar.
Historien är baserad på en gammal sjömansskröna om ett osaligt skepp som far runt i haven. I Wagners version förlöses skeppet från sin förbannelse när dess kapten blir lovad evig trohet av en kvinna. Redan under
ouvertyren står Senta, sjungen av Susanna Levonen, bland
lagerpallarna på scen och fotograferar.
Hon är sökande och kräver sin plats och köper inte ens att hon som alla andra operahjältinnor måste dö. Scenografin är minimalistisk samtidigt som den är fylld med små effekter, som projektioner på väggarna, en död svan och en ring som ofrånkomligen alluderar till
annat wagnerskt stoff och elektroniska noiseljud bidrar till den rumsliga dynamiken. Detaljrikedomen till trots så känns det ändå introvert – repeterat, men inte utlevt. När När Kosma Ranuers Holländare tillsammans med Levonen spelar ut sin egentligen ganska skumma kärlek, tänder det emellertid till.
Med denna uppsättning har Folkoperan på allvar satt kurs från opera till musikteater.
I tidigare experiment kändes fräscht, spännande och provokativt, något som är både legitimt och nödvändigt för operan. Att omdefiniera operakonsten kräver sina goda argument,
vare sig de är politiska eller antitraditionalistiska. Med denna kursändring får man tyvärr bara känslan av att Folkoperan försöker koka soppa på en spik.
