Austen skrev prototypen för en dokusåpa
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-04
Jane Austen-boomen går vidare. I jul- och nyårshelgen har det varit repriser på Austen-filmatiseringar i var och varannan tv-kanal, och härförleden hörde jag två unga tjejer framför mig i Konsumkön ivrigt prata med varandra om hur fantastiska Jane Austens romaner är.
Själv hade jag inte läst Jane Austen på många år men plockade nu slumpmässigt ut Förnuft och känsla ur bokhyllan, läste och fann att det knappast är konstigt med renässansen för Jane Austen just i dagens medial-kulturella läge. Här har vi själva prototypen för dokusåpakonceptet.
En grupp människor samlas i en skarpt avgränsad miljö, och man ägnar sig intensivt åt att värdera och kritisera varandras moraliska egenskaper. Den som inte håller måttet röstas ut som Mr Willoughby i Förnuft och känsla. Handlingen drivs framåt av försöken att para ihop lämpliga äktenskapskandidater, och den grupp människor romanen skildrar tycks helt avskärmad från världen.
Samhället runt omkring är osynligt, men det är för den skull ingen upphöjd, förandligad miljö Jane Austen frammanar. Den snöda materialismen är allena saliggörande, och folk värderas främst efter hur många pund de har i årlig ränta. Arbete ägnar sig ingen gentleman åt och naturligtvis ingen kvinna. Den ädelt sinnade Edward har dock så illa ställt att han måste tjäna pengar, men då må det ske genom ett anständigt prästämbete. Han räddas dessutom till acceptabelt materiellt oberoende genom den rike överste Brandon, som i kraft av sin patronatsrätt skänker den tårögt tacksamme unge mannen ett fett pastorat.
Sedan bör man kanske också tillägga, att Jane Austen skriver fruktansvärt bra, särskilt när hon får utlopp för sin eminenta elakhet i karaktärsteckningarna: ”Lady Middleton blev lika förtjust i Mrs Dashwood. Det fanns hos båda en kallhjärtad själviskhet, som ledde till ömsesidig attraktion; de sympatiserade dessutom med varandras trångsynta anständighetskänsla och var rörande eniga i sin allmänna brist på empati.”
Lennart Bromander