Har vi hört det förut?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-07

Den som i titeln till Mario Vargas Llosas nya roman kallas ”den stygga flickan” är ytterligare ett exemplar av en välkänd manlig fantasifigur. Hon är en femme fatale och det av aktningsvärt fatala dimensioner.

Berättaren är en hygglig men slätstruken peruan med säte i Paris som tolk och översättare hos Unesco. Redan under sina tonår i Peru träffade han på flickan som då med falsk identitet försökte nästla sig in i den lokala societeten. Han förälskar sig för livet, varefter denna kvinna med jämna mellanrum dyker upp och drabbar honom, alltid på jakt efter position och pengar och parasiterande på någon äldre rik karl, fransk diplomat, engelsk hästägare eller japansk gangster.

Villigt låter hon sig dyrkas av sin peruanske tolk men sviker honom ständigt. Hon blandar sina förförelsekonster med iskall egoism på samma överlägset ödesdigra vis som alla hennes systrar gör hos en snart sagt oändlig rad av manliga författare, konstnärer, operatonsättare och filmare alltsedan den kvinnliga emancipationen tog fart vid slutet av artonhundratalet. Håhåjaja!

Tilläggas kan att Vargas Llosa är en bra berättare och bygger upp porträttet av denna klichédam med en viss virtuositet, även om det utpräglat manliga perspektivet snart blir tröttande. Det hade kunnat bli en vida bättre roman om författaren vågat försöket att gestalta kvinnan inifrån och inte så ensidigt genom den tråkige tolkens hängivna blick.

Lennart Bromander