Bort med fingrarna
Amerikansk polis ska själva få söka igenom den svenska polisens register över fingeravtryck. I framtiden ska de även få tillgång till våra dna-register.
Det finns inga garantier för vad USA gör med uppgifterna. Det är möjligt att de i slutändan hamnar hos någon av de tvivelaktiga regimer USA samarbetar med. Saudi-Arabien, Israel, Etiopien, Irak?
I utbyte får svenskar visumfrihet till USA i 90 dagar och vår polis får motsvarande möjlighet att söka i amerikanska register.
Det här föreslår regeringen i en ny departementspromemoria – Informationsutbyte för bekämpning av allvarlig brottslighet – genomförande av samarbetsavtal med Förenta staterna (DS 2013:48).
Promemorian har sin bakgrund i att EU-länderna 2008 gav varandra tillgång till sina respektive dna- och fingeravtrycksregister, genom det så kallade Prümrådsbeslutet. Man resonerade att om EU saknar inre gränser, så måste polisen i medlemsländerna samarbeta tätare.
2011 kom Sveriges och USA:s regeringar överens om att även den informationshungriga amerikanska polisen ska få motsvarande privilegium. För att riksdagen ska kunna godkänna den överenskommelsen presenterar regeringen i sin promemoria konkreta idéer för hur avtalet ska omsättas i lag.
Trots att utbytet begränsas till polisens fingeravtrycksregister och trots att direkttillgången bara gäller anonymiserade uppgifter, så är det ingen betryggande läsning.
Regeringens utredare, rådmannen Thomas Ericsson, anstränger sig för att lägga fram sina förslag så att de framstår som både harmlösa och behjärtansvärda. Säkert väl medveten om att stressade riksdagsledamöter inte alltid förstår vad de läser.
Han nämner narkotikahandel, människohandel, penningtvätt och terrorism som exempel på brottslighet som avtalet ska bekämpa. ”Vid bekämpningen av allvarlig och gränsöverskridande brottslighet har det internationella informationsutbytet stor betydelse. Detta har visat sig bl a efter terroristattackerna i Förenta Staterna år 2001, i Madrid år 2004 och i London år 2005”, skriver han.
Underförstått: är du kritisk till det här, så är du medskyldig vid nästa terrordåd.
Gång på gång återkommer utredningen till att avtalet är okontroversiellt, eftersom det påminner om det vi redan har med EU-länderna. Om vi litar på Tyskland och Frankrike, varför inte USA?
Dessutom, argumenterar man, lämnar Sverige redan samma typ av uppgifter till USA. Om vi nu låter amerikansk polis söka igenom registren själva, så är det bara en effektivisering.
Det låter bestickande.
Men, som Advokatsamfundet visar i sitt remissvar, så bor djävulen som så ofta i detaljerna.
Den typ av allvarlig brottslighet som återfinns i promemorians titel och som regeringen skyfflar framför sig i argumentationen är bara toppen på informationsberget. USA får rätt att söka på alla brott som kan ge mer än ett års fängelse – i USA. Det är i praktiken nästan allting, från cykelstöld och uppåt. Det kan till och med handla om att en person misstänks för något som är ett brott i USA, men i Sverige är helt lagligt.
Dessutom behövs inga konkreta brottsmisstankar. Det är inte ens nödvändigt att något brott alls existerar. Enligt avtalet ska Sverige lämna ut uppgifter i syfte att förebygga och upptäcka brott. Till exempel, alltså, om USA misstänker att en person eventuellt, någon gång i framtiden, skulle kunna få för sig att göra något olagligt.
Det är med andra ord ett stort, finmaskigt nät som amerikansk polis kan fiska lite på måfå i de svenska datahaven med.
Saken blir inte bättre av att svensk polis historiskt varit usel på att gallra ut inaktuella och felaktiga uppgifter ur fingeravtrycksregistret, vilket Datainspektionen hårt kritiserade för några år sedan.
Man kan ju leka med tanken att USA får tag på fingeravtryck från en miljö- eller fredsorganisations kansli – eller varför inte från en moské? En av personerna har tidigare förekommit i en svensk brottsutredning, och nu kan amerikansk polis omedelbart se att vederbörande finns i det svenska registret. I nästa ögonblick begär man ut personuppgifter, och börjar övervaka personen i preventivt syfte. Utan att något brott har begåtts.
Ett annat, hypotetiskt exempel: en svensk medborgare vill resa in i USA, men eftersom amerikansk polis av någon anledning är misstänksam – hen kanske har intervjuat Edward Snowden eller har ett skumt arabiskt namn – så slår man i det svenska registret och får fram att vederbörande tidigare dömts för något småbrott. Man förbjuder inresan.
Det stämmer visserligen, som utredningen påpekar, att Sverige redan då och då delar med sig av uppgifter till USA, för det mesta med Interpol som mellanhand. Men då görs en bedömning från fall till fall vad som ska lämnas ut. Man prövar om USA:s dataskydd är tillräckligt och om överföringen är förenlig med svenska intressen. Det är, trots allt, något annat än att ge amerikanska myndigheter direkttillgång till registren. Antalet sökningar kommer nu säkerligen att öka dramatiskt. Att svenska myndigheter sedan skulle säga nej särskilt ofta när amerikanarna begär ut personuppgifter kopplade till de fingeravtryck de hittat i registret är svårt att tro.
Man kan, och ska, naturligtvis även vara kritisk till att Sverige har den här typen av samarbeten med EU-länderna. Men också den som accepterar EU-samarbetet måste nog inse att USA är en annan femma.
USA har – till skillnad från EU-staterna – under sitt långvariga krig mot terrorismen visat sig redo att ta till vilka medel som helst. Tänk på Guantánamo och de så kallade rendition-flygningarna. Eller alla de fall där FBI i praktiken uppmuntrat folk att planera terrordåd, bara för att sedan kunna gripa dem, en metod som skildras suveränt övertygande i den prisbelönte amerikanske journalisten Trevor Aaronsons reportagebok The terror factory (Iq publishing, 2013).
Som Advokatsamfundet skriver: ”Det kan knappast sägas vara rättssäkerhet och skyddet för den personliga integriteten som varit bland de viktigare prioriteringarna vid USA:s bekämpning av allvarlig brottslighet världen över”.
Den som inte tycker det är tillräckliga skäl för att säga nej till avtalet, bör nog inte heller ha några betänkligheter den dag andra formellt demokratiska rättsstater som Ryssland eller Venezuela vill söka i våra register.
Men allvarligast är, att det inte finns något sätt att i praktiken kontrollera vad USA gör med informationen när de väl fått den.
Då det inte enbart handlar om att lösa faktiska brott utan också om att förebygga och upptäcka brott ”framstår det som uppenbart att den information som överlämnas kan komma att ingå i ren underrättelseverksamhet”, skriver Advokatsamfundet. Man fortsätter: ”I vilken utsträckning informationen då kommer att delas med andra staters underrättelseorgan och vilka andra stater som kan få del av informationen verkar vara helt oförutsägbart.”
Eftersom USA aldrig varit petiga med vilken typ av regimer de samverkar är det ett skräckinjagande scenario. Gud vet vad som kan ske när USA:s allierade i till exempel Pakistan, Israel eller Etiopien får händerna på svenska register, som ju kan tänkas innehålla avtryck från flyktingar och politiskt oppositionella från dessa länder.
För att vända på utredningens förrädiska retorik: den som okritiskt accepterar det här informationsutbytet är medskyldig den dag medborgare X hamnar i en pakistansk tortyrcell.
