Putin – bit för bit
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-03-05 | Publicerad 2012-03-04
Ryske journalisten Mika Velikovskij lägger pusslet Putin och upptäcker en bra sak med dagens val
För ett par dagar sedan checkade jag ut från ett hotell i Barcelona. Jag insåg att jag kunde spara sex euro för minibaren eftersom kreditkortet hotellet höll som gisslan ändå var tomt. Men jag påminde mig själv om att ärlighet är grunden för självrespekt och betalade vad jag var skyldig. Väl hemma i Moskva berättade jag historien för min taxichaufför. Han tittade på mig som om jag vore en utomjording, nyfiket och misstänksamt.
– Jag är också ärlig, sa han. Men skulle en kund glömma en mobil i taxin så springer jag ju inte efter. Kommer han på det själv och ringer upp, får han tillbaks den. Annars inte.
– Frågan är hur snabbt du stänger av mobilen, sa jag.
– Beror på vilken modell det är, sa taxichauffören eftertänksamt men lyste sedan upp: – Skulle du varit lika ärlig om det var frågan om sexhundra euro i stället för sex?
Han hade rätt, jag hade kunnat tulla på ärligheten.
Den postsovjetiska människan är till sin natur en opportunist. Vladimir Putin är inget undantag. Han är också ärlig, på samma sätt som taxichauffören. Putin tog sig från lägre tjänsteman till president i världens största land på tio år, och vägen gick inte via principer, snarare via gynnsamma omständigheter och väl utnyttjade tillfällen.
Den numera vida bekanta ”Salje-promemorian” kunde ha satt stopp för Putins karriär redan 1992.
En undersökningskommission, tillsatt av St Petersburgs stadsfullmäktige, fann dokument, underskrivna av Putin, som då var borgarråd med ansvar för stadens förbindelser med utlandet. Enligt dokumenten hade oljeprodukter, ädelmetaller och råvaror för mer än 100 miljoner dollar förts ut ur landet. Meningen var att livsmedel för motsvarande belopp skulle ha levererats till Sankt Petersburg, där försörjningsläget var så svårt att man infört ransoneringskort. Men det kom inga livsmedel. Och trots att stadsfullmäktige rekommenderade att Putin skulle lämna sin post, lades utredningen på is.
Mycket har förändrats sedan dess. Men inte Putin.
Hans budgetpolitik, där mutor och korruption inte betraktas som en defekt i det ekonomiska systemet, utan snarare som dess ryggrad, är bara en fullskalig landsomfattande tillämpning av Putins privata affärsmoral. Systemet har visat sig förvånansvärt stabilt. Idag, fyrtio år efter Brezjnevepokens stagnation, har återigen ordet ”träsket” blivit ett samlingsbegrepp för allt som händer i landet.
De statliga tevekanalerna talar nu, som då, om gigantiska byggen, ledarnas viktiga möten och fälten som mognar. Nu, liksom då, kontrasterar man fosterlandets framsteg genom att ständigt påminna tittarna om olyckor och fattigdom i andra länder. Det är inte bara valen man fuskar med, inte bara partibildningar och andra demokratiska attribut. Man fuskar med allt: framsteg och framgångar, gratis sjukvård och utbildning, vetenskap och business. Som en av mina bekanta som arbetar på en statlig tevekanal brukar säga: ”Vårt arbete är inte att berätta, det är att fabulera.”
Nu har medborgarna vant sig vid att leva i detta oändliga imitationsfält, vant sig vid att inte lita på makten utan istället vara skeptiska mot makthavarnas alla initiativ. Makthavarna, som använt sig av väl beprövade sovjetiska propagandametoder, har jagat in sig själva i en fälla.
Medborgarna tror inte längre på maktens budskap, inte ens sådana som har substans i sig. Denna misstänksamhet mot makten är högst befogad och var och en som hyser den lyckas till åtminstone 90 procent skaffa sig en vettig världsbild. Men biverkningarna är stora, och olyckliga. Makten förlorar sin legitimitet och förmåga att styra landet, medan enskilda förlorar sin medborgaranda, känslan av att det som händer i landet är en gemensam angelägenhet.
Andelen väljare som verkligen stödjer Putin är inte stor. Officiella siffror uppger att 49 % röstar på Enade Ryssland, men statistiker som analyserade förra årets val till duman kom fram till att väljarstödet snarare ligger på 30 %. Hur många, eller snarare hur få, röster partiet skulle skrapa ihop utan att tvinga väljarna till urnorna med piskor och morötter är svårt att föreställa sig. Sedan måste man också hålla i huvudet att oppositionspartierna och deras presidentkandidater knappast väcker väljarnas entusiasm, de får mest proteströster.
Både Putins anhängare och hans motståndare är medvetna om att alla kandidater antingen representerar makteliten – eller utgör dess marionetter. Andra får helt enkelt inte lov att delta. Lagstiftningen, med sina myriader av specialbestämmelser, är utformad just för att förhindra riktig opposition.
Det politiska spektrat har krymp till ett ”för och emot”. Vissa vill rösta på dockmästaren själv, andra hoppas att marionetterna har chans att få eget liv. Oändliga diskussioner bland mina vänner och bekanta handlar om vilka av fejk-kanditaterna är bäst. Vilken som helst av dem duger och man förstör inte sitt rykte genom att rösta på dem. Alla förstår ju att den som röstar på Zjuganov inte nödvändigtvis måste själv vara kommunist, lika lite som en röst på Zjirinovskij eller Prochorov stämplar en som nationalist respektive högerliberal. Men att erkänna inför ett intellektuellt, bildat sällskap att man tänker rösta på Putin är lika med att göra bort sig socialt. Ingen kommer att förstå dig, även om du försvarar dig med att du annars mister din bonus, eller rentav förlorar ditt jobb.
Fast å andra sidan förekommer dessa intellektuella, bildade sällskap med förhöjd känsla för medborgaransvar enbart i stora städer, och även där är de få. De som aktivt protesterar mot regimen mäts i några tiotusental. Fast de missnöjda är givetvis mångdubbelt fler. En helt begriplig struktur i ett samhälle som saknar gemensam värdegrund, politisk ideologi och förtroende för sina egna institutioner. Då intar man som medborgare gärna en apolitisk attityd som man kan sammanfatta med talesättet ”man är sig själv närmast”, medan man ställer ett enda krav på staten – att bli lämnad ifred.
Men på gott och ont finns det i människan en medfödd längtan efter förändring. Tjänstemän önskar sig mer frihet, frilansare vill ha mer stabilitet, singlar vill gifta sig, de som redan är gifta vill skiljas. På samma sätt kan inte heller samhällen för evigt förbli i statiska tillstånd, man kräver förändring eller åtminstone illusionen av en sådan. Klassiska demokratier tillgodoser denna mänskliga längtan med hjälp av allmänna val. Diktaturer kväver den med förtryck. Men att på en gång försöka stoppa historiens gång och samtidigt förbli älskad av folket leder ingenstans i det långa loppet.
Även om Putin inte förväntade sig så kraftiga protester, har han från början varit inställd på att möta visst motstånd. Han satsade på säkerhetsstyrkor. Tog medierna under kontroll. Rensade upp på det politiska fältet. Näpsade storfinansen. Skapade en lojal, om inte alltför lysande, tjänstemannaelit. Han hade haft åtta någorlunda ”ärliga” år på sig att åstadkomma allt detta, år då han har haft ganska stort stöd av väljarkåren.
Mot slutet började missnöjet växa, men att Putin under en period bytte plats med Medvedev försåg ändå folket med en välbehövlig illusion av förändring. Nyheten om att Putin nu var på väg tillbaka gjorde att missnöjet som odlats vid köksborden och på Internet spred sig till gator och torg.
Inget av detta hade hänt om ryssarna fortsatt känna att en förändring är möjlig. Om status quo hade kunnat rubbas någonstans: i ekonomin, i samhällskontraktet, i den sociala sfären. Men det är kört överallt, inga utvägar står att finna. Putin har fått nicknamnet ”Löftesson”: hans tal innehåller väldigt många ”skall” och ”bör”. Dessa ord förekommer en och en halv gång oftare än dess närmaste konkurrent , ordet ”Ryssland” (219 mot 144 i sex programförklarande artiklar, publicerade strax före valet). Putin manar, uppfodrar, pekar ut, gör vad som helst utom att redovisa och utvärdera. Under hans första år vid makten var det logiskt, och för en del även inspirerande. Men efter tolv år vid makten liknar det hela mer stand-up comedy.
Ska man till denna ständigt pågående snackverkstad lägga till katastrofalt ökande inkomstklyftor, korrumperade statsorgan och obefintliga möjligheter till social rörlighet och klassresor blir medborgarnas alltmer växande längtan efter maktskifte fullt begriplig. Möts man av betongmurar överallt, börjar man snart bygga barrikader.
Man behöver inte vara utrustad med särskilt mycket fantasi för att tolka framtiden. Det räcker med att titta på verkligheten. Två alternativ finns: antingen blir Putin vald till president eller inte. Att han inte skulle bli vald är föga troligt. För det första har han ganska betydande väljarstöd, även om man inte säkert kan säga hur stort det i verkligheten är, eftersom väljarbarometrarna är lika opålitliga som nyheterna i den statliga televisionen. För det andra finns det tydliga tecken redan idag på att valfusket och det administrativa trycket mot väljarna kommer att anta gigantiska proportioner.
Men vad händer om Putin, mot all förmodan, inte skulle bli vald?
Då tror jag att samma sak kommer att hända i Ryssland som i Sydossetien, ett pyttelitet ryskt protektorat som inte erkänns av övriga världssamfundet. Efter presidentvalet i november då oppositionens kandidat vann utan fusk och med stor marginal underkändes valresultatet av landets konstitutionsdomstol. Vinnaren hamnade, istället för i presidentsviten, på akuten, efter att hennes kontor blev stormad av Spetsnaz. När valet utlyses på nytt är det bara fyra personer av tjugotvå som tillåts att kandidera, alla fyra är på ett eller annat sätt allierade med Kreml och de sydossetiska makthavarna.
Jag talade med en sydossetisk väljare vars slutsatser är fullt tillämpliga även på den ryska verkligheten. Han sa:
– Jag trodde att Ryssland hjälpte oss att bli självständiga från Georgien, men de har bara skapat en offshore här, där de kan tvätta ryska statskassans pengar. Jag trodde att valet var en fråga till oss om vad vi vill och önskar, men istället var det som en uppgift från en lärobok. Du reser dig inte från bordet förrän du levererar rätt svar.
Om Putin blir vald till president – vilket är praktiskt taget oundvikligt – kommer få att tro på att segern vanns i öppna och fria val. Framför allt om Putin vinner redan i första valomgången. Allt pekar på att makten valt just den här lösningen: både antalet statsanställda som klagar på arbetsgivarens påtryckningar och tjänstemännens privata samtal om att ”målet är 52%”.
En sådan seger kommer helt säkert att väcka en ny våg av gatuprotester. Regeringen kommer att svamla om konspiration och påtryckningar från utlandet. Man kommer att tala om ”obetydliga brott mot regelverk” i vallokalerna. Säkerhetstjänsten kommer att mana till laglydighet. Och domstolarna kommer som vanligt att inte finna någon substans i anklagelser om valfusk, inte ens om man uppvisar videoinspelningar. Allt detta har vi redan varit med om.
Makten kommer inte att gå med på några som helst eftergifter, inte ens inför hotet av omfattade manifestationer. Sådan har politiken varit under de senaste tolv åren. Man offrar inte sina egna. Aldrig. Inte på några villkor. Ger man upp en, kommer hela systemet av ömsesidig korruption och obrottslig lojalitet att rasa som ett korthus. Ryssland har för länge sedan förvandlats till ett kastsamhälle, där enbart översteprästen kan avgöra sina underlydandes öden.
Till syvende och sidst kommer de som protesterar att ställas inför två omöjliga val – precis som i Sydossetien. Antingen stå stilla på torgen i veckor och frysa medan lugninflammation skördar alltfler offer, eller kasta sig mot batonger och vattenkanoner med alla konsekvenser det innebär i form av misshandel och arresteringar och andra repressiva nöjen som staten tillhandahåller för dem som ”vill störta vårt konstitutionella system”.
För människor som inte planerar att bli professionella revolutionärer utan som bara strävar efter fria och genomskinliga demokratiska val är båda alternativen minst sagt tveksamma. Det är svårt att säga vilka som kommer att gå ut på gatorna – de stridslystna hökarna eller de fredliga duvorna? Jag tror att duvorna kommer att vara i majoritet, eftersom manifestationerna inte är någon sorts proletärt uppror utan snarare den mätta medelklassens protest, de som faktiskt har en del att förlora förutom sina bojor.
Två saker är uppenbara. På lång sikt kommer makten att antingen behöva påbörja reformer – eller öka repressionen (och jag är rädd att det sista är mer sannolikt.) Annars kommer den att kollapsa under sin egen tyngd. Om kollapsen sedan inträffar till följd av ett folkligt uppror eller en palatsrevolution saknar egentligen betydelse.
Men jag har också en annan, mer optimistisk, spaning. Ryssarna visar ett massivt nyvaket intresse för politiken igen, de återuppväcker gamla tiders sociala engagemang, som jag så länge saknat i min roll som journalist.
Jag minns en kväll i Stockholm 2010, hemma hos en god vän. Hur avundsjuk jag var den kvällen på mina svenska bekanta som tittade på valvakan och ivrigt debatterade rösträkningen i riksdagsvalet. Sedan tidernas begynnelse har något motsvarande i Ryssland bara hänt en enda gång, på 1990-talet. Men nu verkar det som om förlamningen släppt och medborgarandan lever upp igen. Det är hoppfullt och glädjande. Som en bekant aktivist sa till mig häromdagen: ”Du vet, livet här har aldrig varit mer intressant. Jag har till och med bestämt mig för att vänta med att emigrera”.
Mika Velikovskij är specialkorrespondent
för tidskriften ”Russkij reporter”.
Översättning: Inga-Lina Lindqvist
.
