Mer skruvat än True blood

PROSA

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-12-07

» Sinnenas brunn

Nelly Kaplan

Översättning: Maja Lundgren

Sphinx

Surrealismen gav sitt blod åt konsten och filmen, diktningen och politiken. Den gav så mycket att den dog. Om den ändå lever är det i zombieliknande tillstånd, tömd på liv och energi.

Trots detta ger Sphinx bokförlag ut surrealistisk och absurdistisk litteratur, som för att påminna oss om vilka krafter som slumrar bakom samtidskonsten.

Den franska filmskaparen och författaren Nelly Kaplans novellsamling Sinnenas brunn publicerades första gången 1960. Nu ges den ut i förlagets serie Surrealismens kvinnor i kongenial och systerlig översättning av Maja Lundgren. (Systerlig därför att författaren Maja Lundgrens egna surrealistiska rötter blir fullt synliga under läsningens gång).

Kaplan föddes i Argentina av ryskjudiska föräldrar och utvandrade till Frankrike som tonåring. Hon blev vän med André Breton och Pablo Picasso och gjorde sig känd under sextio- och sjuttiotalen som egensinnig regissör och manusförfattare.

Sinnenas brunn är en serie monologer, framförda av besynnerliga varelser. De verkar vakna upp ur en klibbig, dimmig limbo enbart för att berätta. När de väl är klara sjunker de undan igen, sugs upp av sin levande, glupska död. Kärleksroboten, den döda kvinnan som förälskar sig i en nekrofil, varulven, trollpackan som sålt penisförstorande medel till en väldigt oförsiktig herre och slutligen, i samlingens sista och nyaste novell, tidens väktarinna som fastnat i en evig brottningsmatch med Tiden, Rummet och en svart katt.

Nu kan man felaktigt få för sig att Kaplan skriver sagor eller fantasy. Och jag tror att det var just det missförståndet som blev surrealismens död. Hur lätt den kunde förväxlas med – och till slut upplösas i – ren fantastik.

Skillnaden är att vi, när vi läser sagor, accepterar genrens konventioner som av ohejdad vana. De finns där, men de stör oss inte. En surrealistisk text blottlägger konventionen. Men den är också kompromisslös i sin vägran att ingå något som helst kontrakt med läsaren.

Här finns en stor paradox.

Samtidigt som den litterära surrealismen vill vara konst för alla och nästan strävar efter att upphäva den hierarkiska gränsen mellan skapare och läsare, förblir den subjektiv och därför svårförståelig.

Därmed inte sagt att Nelly Kaplan är svår att läsa. Tvärtom. Men hennes vampyrer skulle aldrig få en roll i True blood. De är alltför skruvade för det.

Inga-Lina Lindqvist