Journalister måste tänka sig för på sociala medier
Åsa Linderborg om mediebranschens kollektiva haveri
Jag tycker fortfarande synd om Eva Landahl, som bara gjorde sitt jobb en extremt pressad kväll i valrörelsens slutskede. Landahl hade producerat alla partiledarutfrågningar – som var bäst i Sverige – och hamnade i en omöjlig situation när Jimmie Åkesson babblar ur sig saker som möjligen stred mot public service demokratiparagraf.
Det var fel av SVT att ta avstånd, men det är mycket lätt att förstå varför det hände.
Nu meddelar SVT-chefen Jan Helin att man ska sluta med den här typen av markeringar, ”även om den behövs mer än någonsin” (DN 13 september). Uppstår liknande situationer är uppgiften att bemöta det som sägs journalistiskt genom följdfrågor.
Det ställer ännu högre krav på programledarna att uppfatta allt blixtsnabbt, men så måste det nog vara.
Men problemet kvarstår med journalisters agerande på sociala medier. Landahl blev omöjlig för att hon två gånger spridit vidare SD-kritik. Hon blev ett bondeoffer för mediebranschens kollektiva haveri. Det är oförsvarligt, men ändå ingenting jämfört med många av hennes kollegor på alla mediehus inklusive Aftonbladet.
Allmänheten har aldrig varit så nära journalisterna som nu; genom Instagram, Facebook och Twitter vet vi hur journalisterna lever och tänker, vad de gillar och ogillar. Allt från brownies till brexit silas genom journalistkårens privata filter.
Det här ställer integriteten och professionaliteten på prov. Trots att jag som opinionsjournalist har bredare marginaler än de flesta, är jag inte på sociala medier av just det här skälet.
Sociala medier har blivit en del av människans vara, har jag förstått. Det är roligt, bekräftande och utvecklande där. Fortsätt med det, den som vill, men håll det politiska tätt intill kroppen.