Pojken med guldkulorna
Åsa Linderborg om den konservativa statyn över killen från Rosengård
Nästa år blir Zlatan staty vid Friends arena.
Tja, varför inte?
Det är en fantastisk sak att en kille från Rosengård föräras med en 2,70 meter hög skapelse – redan under sin levnad, dessutom.
Det man kan förvånas över är formspråket, som är lika daterat som frisyren han envisas med. Så långt som konstnären Peter Linde hittills har kommit, tolkas Zlatan som en Zeus som kliver över jordklotet.
Bringan är bar, shortsen liknar ett antikt höftskynke där kulorna i straffområdet inte skäms för sig. ”The golden balls”, som Victoria Beckham brukar beskriva sin makes företräden. Men det är ändå inte som statyn över Ronaldo, det måste gått åt bra många fler tubsockor när han stod modell för sin bildhuggare.
Konstigast är den ickekommunikativa uppsynen. Den är så långt ifrån Zlatans leende man kan komma, det som Björn Carenmark gjorde glad kakelkonst av vid cykeltunneln på Bennets väg i Malmö.
Det är vanligt att statyer över fotbollsspelare stängs in i en sån här konservativ dräkt i guldskimrande brons, få blir så lekfullt gestaltade som Nacka Skoglund.
Man kan ändå jämföra Zlatanstatyn men den över Maradona, som står inne på La Bombanera i Buenos Aires. Han är i naturlig storlek, det vill säga fyra centimeter kortare än den Napoleon Zlatan jämför sig med. Visserligen i guld, men fötterna står på marken och handen pekar inte upp mot himlen, den ligger på hjärtat som en gest för oss alla.
