Kärlek till det värdefulla det viktigaste hatet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-06-12
Roger Fjellström om klassen vars hat är legitimt och befriande
När jag för drygt trettio år sedan satt hos Ingrid Ekelöf i Sigtuna och gick igenom Gunnar Ekelöfs efterlämnade papper fann jag några sidor där en fras oavbrutet upprepades: ”Jag hatar jag hatar jag hatar …”
Det var inte ett försök i konkretistisk poesi, det var inte poesi alls och jag tog inte med det i den bok med Ekelöfs grotesker som jag samlade material till. Men detta uttryckte hans känsla. Som poet hörde han inte till någon klass i gängse mening. Hans poesi gjorde att han i flera avseenden ingick i Sveriges elit. Men han förbittrades över att de intäkter hans arbete genererade var i nivå med lågavlönades, fast osäkrare.
Var det klasshat? Vad är en klass? Hur är den klass vars hat är legitimt och befriande? Ett problem i den pågående diskussionen på Dagens Nyheters och Aftonbladets kultursidor är att ingen klargjort detta. I luften svävar en oanalyserad klasskampsteori med problem.
Den marxistiska klassteorin har två huvudkällor. Den första och viktigaste är en hegeliansk herre-slav dialektik, där Marx ser parets negativa pol – de förtryckta – som den kraft som i ett dialektiskt spel ska häva förtrycket. Detta ekar av Nya testamentets eskatologiska tanke att de sista ska bli de främsta.
Marx, borgarsonen, anslöt sig till arbetarrörelsen för att han såg arbetarna som förkroppsligande denna negativa pol. Hans ställningstagande hade förstås en moralisk kärna men han föredrog att se det som historievetenskapligt.
Senare preciserade Marx klassanalysen genom sin teori om arbetet i den materiella produktionen som det enda värdeskapande – den så kallade arbetsvärdeläran. Kapitalägarna suger ut arbetarna genom att tillägna sig värde som de skapat och därför naturrätteligen är deras. Kapitalismens mekanism tänker han sig är sådan att utsugningen tilltar, vilket medför att de utsugna drivs till att slå utsugningens system över ända.
Arbetsvärdeläran spökar fortfarande, trots att många som figurerar i den pågående debatten inte tillhör arbetarklassen i den ursprungliga meningen: slitna sjukvårdsbiträden, stressade kassörskor i snabbkassor, eller för den delen lärare, tjänstemän, kulturredaktörer, poeter med flera.
Den andra källan till Marx klassteori går tillbaka till franska historiker före Marx, vilka analyserade stora samhällsskeenden i försök att finna ett mönster i den historiska utvecklingen. Marx skapade en variant av sådan teori som brukar kallas den historiska materialismen, där han identifierar framåtskridandets drivfjäder med nya, överlägsna produktivkrafter. Dessas tillväxt tänks dra med sig nya sociala, politiska, rättsliga och kulturella strukturer.
Historiens revolutionära kraft, enligt denna analys, var det samhällsskikt som skapade nya produktivkrafter. I det, och inte i de förtryckta, fanns den historiska förändringens subjekt. Studerar man övergången från feodalism till kapitalism ser man att de livegna bönderna – feodalismens negativa pol – inte var den revolutionära kraften, utan det var borgerskapet. I Marx Kommunistiska manifestet finns en sannskyldig hyllning till kapitalisternas revolutionära driv!
Marx såg aldrig klart att de två källorna hade skilda politiska implikationer. Han behöll sin ursprungliga tro på de förtrycktas, arbetarklassens, revolutionära potential trots att han inte kunde visa att de utvecklade nya produktivkrafter. Arbetarklassen befanns inte heller spontant söka upphäva kapitalismen. Kampen för att reformera den och få ut mer av arbetet fick överhanden, vilket gagnade den pragmatiska socialdemokratin som i tysthet övergav klasskampsteorin.
Den kommunistiska rörelsen framhärdade i tron på en revolutionär arbetarklass. Men för att besvärja verkligheten fann man sig behöva en upplyst partielit som tolkade och förvaltade klassens förmodade historiska uppgift. Det är leninismens kärna. Dess frukter är att arbetarnas egna röster och de flesta självständigt tänkandes försvann från de efterrevolutionära medierna, liksom de fria röstningarna försvann från de politiska arenorna. Läger byggdes för de i tanke eller handling avvikande.
Leninismen illustrerar brutalt den praktiska avigsidan av naiva klass- och evolutionsteorier. De är inget att spara på. Frågan är vad de ska ersättas med. En bra början är att man anger målen för relevanta samhällsanalyser. Det kan inte bara handla om att underlätta prognoserna av valutgångar.
Är det att tydliggöra dem som har det svårast och rikta udden mot de rika? Ok. Är det att identifiera de grupper och strukturer som främst hindrar att världen blir bättre? Utmärkt. Är det att försöka ringa in dem som kan vinnas för skapandet av en anständig framtid? Viktigt.
Till sistnämnda hoppets kategori hör rimligen både poeter, kulturradikaler, sjukvårdsbiträden, lärare, kassörskor och direktörer – med ett hat fullt av stor kärlek till det mångfaldiga och känsliga som är värdefullt i tillvaron.
Roger Fjellström
