Skam, skuld och stulna barn
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-06-19 | Publicerad 2002-04-23
Lennart Bromander läser Gitta Serenys nya bok och diskuterar hur tyskarna hanterar sitt trauma
Det trauma som drabbade det tyska folket efter 1945 torde vara ett av historiens värsta. Redan långt tidigare hade Nietzsche i en aforism formulerat hur det skulle kunna gå: "Detta har jag gjort, säger mitt minne. Detta har jag inte gjort, säger min stolthet och förblir obeveklig. Till sist - ger minnet vika"
I Tysklands fall har dock ordningen blivit den omvända, vilket vi bör vara glada för. Omedelbart efter 1945 regerade stoltheten, det tyska folket fann sig besegrat, förödmjukat och ett oskyldigt offer både för Hitlers och efter honom ockupationsmakternas brutala politik. Först i och med president Richard von Weizsäckers tal den 8 maj 1985 på fyrtioårsdagen av kapitulationen erkände tyskarna officiellt att de inte drabbats av ett nederlag 1945 utan blivit befriade. I dag regerar minnet och stoltheten är glömd.
Den tyska efterkrigstiden har totalt dominerats av vad som hände under de tolv åren mellan 1933 och 1945, och detta mer än halvsekellånga bearbetande av ett trauma har varit så skiftningsrikt och komplicerat att det givit upphov till en vetenskaplig underdisciplin, "Erinnerungsgeschichte", minneshistoria.
De två tyska forskarna Aleida Assmann och Ute Frevert kom nyligen med en högintressant gemensam studie med den lika tyska som vitsiga titeln Geschichtsvergessenheit, Geschichtsversessenheit, vilket syftar på tyskarnas benägenhet att samtidigt glömma historien och vara besatta av den.
Assmann för här ett givande resonemang kring begreppen "skamkultur" och "skuldkultur". Det mest utpräglade exemplet på en skamkultur var det japanska samurajsamhället, där värdet av en människas handlingar helt och hållet definierades av omvärldens blickar. En handling var godkänd när den accepterats av de människor den handlande var beroende av, annars förlorade han ansiktet och drabbades av skam. I Europa hade Tyskland under den wilhelmska epoken utvecklat en likartad skamkultur och den kulminerade under Hitlertiden.
Motsatsen, skuldkulturen, är den gängse västerländska. Här är det sist och slutgiltigt samvetet hos den handlande som fäller avgörandet. Man bör inte kasta blickarna på andra för att se om ens handling är acceptabel utan blicka inåt och rannsaka sitt eget samvete. Samhället kan aldrig ge alibi åt handlingar som det egna samvetet inte godkänner.
Det tyska folk som kapitulerade 1945 var djupt präglat av skamkulturens värderingar, och det förde med sig att tyskarna egocentriskt såg sig själva som offer för Hitler, för ockupationsmakternas godtycke eller bara för ett oblitt öde. De verkliga offren ägnade man knappt en tanke. Under mellankrigstiden hade man som ett mantra upprepat den numera obsoleta synonymen för skam, "Schmach", för den oförrätt man utsatts för genom Versaillesfördraget.
Efter 1945 kom det till heders igen, intressant nog också hos en av de mest bemärkta bland antinazister, Thomas Mann, som i sina många tal envetet uppehöll sig vid den förfärliga "Schmach", som det tyska folket genom Hitler lidit, medan han inte hade så mycket att säga om de verkliga offren för Hitlers regim.
En av de ytterst få som omedelbart insåg de enorma svårigheterna för det tyska folket att övergå från skamkultur till västerländsk skuldkultur var filosofen Karl Jaspers, som redan från sommaren 1945 tappert försökte förklara för det tyska folket vari problemet låg. Men det hjälpte föga, skamkulturen kom att i stort sett dominera ända tills sextioåtta-generationen resolut gjorde upp med sina föräldrars moraliska tillkortakommanden. Den tyska sextioåtta-generationen har på ett olyckligt sätt kommit att förknippas med Baader- Meinhof-ligans excesser och andra överdrifter, men den gjorde framför allt en ytterst viktig insats genom sitt uppror mot den gamla tyska skamkulturen.
Få om ens någon annan journalist har sådan ingående kännedom om det tyska efterkrigssamhällets förhållande till sitt ohyggliga förflutna som Gitta Sereny. När hon nu ger ut en mycket omfattande bok med titeln Tyskt trauma, förväntar man sig kanske ett slags sammanfattning av alla dessa erfarenheter, generaliserande reflexioner kring hennes unika erfarenheter. Gör man det - som jag gjorde - blir man litet besviken.
Huvudparten av boken består av omtryck av de långa essäistiska reportage och undersökningar med tysk anknytning som Sereny genom åren publicerat i bland annat Sunday Times och New Statesman. Varje kapitel är försett med en längre inledning "februari 2000" med aktuella kommentarer, men den enda mer sammanfattande artikeln om det tyska traumat är skriven 1967 och har ingen större relevans i dag. Vill man ha mer övergripande förståelse av det tyska efterkrigstraumat är alltså Assmanns och Freverts studie betydligt mer givande, men Tyskt trauma är ändå en alldeles enastående innehållsrik bok.
Gitta Sereny växte upp i ett välbärgat hem i Wien och sina första kontakter med nazismen fick hon när hon som elvaåring av en slump hamnade på partidagarna i Nürnberg 1934 och intensivt fick erfara vad massuggestion gör med en människa. Fyra år senare upplevde hon i Wien Hitlers annektering av Österrike och lyckades personligen skrämma bort de naziknektar som var i färd med att förödmjuka familjens judiske läkare.
Under de två första åren av den tyska ockupationen av Frankrike tjänstgjorde hon som sjuksköterska där, och under den allra första efterkrigstiden arbetade hon i Tyskland i den organisation som försökte spåra upp och repatriera föräldralösa eller av nazisterna stulna barn. Hon hann också närvara vid och rapportera från delar av Nürnbergsprocessen. I flera decennier har hon sedan gjort minutiöst genomarbetade reportage i engelsk press kring utsatta barn och inte minst kring de nazistiska brotten.
Här finns de ursprungliga artiklar som sedermera växte ut till hennes berömda studier över Albert Speer och Franz Stangl, och det är naturligtvis de senare man i första hand bör läsa. Här finns också flera kortare men skarpa porträtt av människor som Leni Riefensthal, Hans-Jörgen Syberberg, Kurt Waldheim liksom av den belevade schweiziske fullblodsnazisten Francois Genoud.
Bokens allra starkaste reportage är dock det som handlar om Hitlers stulna barn, dem Gitta Sereny arbetade med att leta reda på året efter krigsslutet. Det rörde sig om polska, vitryska, ukrainska och ryska barn med "ariska" drag, som nazisterna helt enkelt stal från deras föräldrar och placerade hos tyska fosterföräldrar. Dessa anade ofta intet utan trodde att det var tyska barn som blivit föräldralösa genom kriget.
Minst ett par hundra tusen barn stals och detta ofattbart vidriga brott drabbade såväl barn som biologiska föräldrar och fosterföräldrar allra värst först när kriget var över. Gitta Serenys utförliga och obönhörligt exakta skildring av ett besök på en bondgård i Bayern där man misstänkte förekomsten av stulna barn är en näst intill outhärdlig läsning.
Tyskt trauma innehåller också detektiviska historier som i spänning vida överträffar alla dessa deckare som översvämmar bokmarknaden. Tyvärr fick Gitta Sereny aldrig tillräckliga ekonomiska resurser för att helt kunna gå till botten med den fantastiska härvan kring de förfalskade Hitlerdagböcker som tidskriften Stern trodde sig ha fått tag på i början av åttiotalet, men det är fascinerande att följa hennes energiska och framgångsrika nystande.
Gitta Serenys energi tycks trotsa alla hinder, det vet den som läst hennes Speer- och Stangl-studier, och hon visar ideligen prov på den även i flera av reportagen här. En annan ytterst spännande historia är till exempel den om den föregivne Treblinka-sadisten John Demjanjuks identitet. Rättegångarna mot honom i slutet av åttiotalet följdes ju av en hel värld, och Gitta Sereny började så småningom få klart för sig att det var frågan om fel person. Det föranledde henne bland annat att resa till Sibirien och uppsöka änkan till ett avlidet vittne och genom henne få värdefulla upplysningar. Sådant gjorde varken de amerikanska eller israeliska rättsinstanserna.
Slutligen ska också erkännas att Gitta Sereny kompletterar Assmanns och Freverts studie med ett viktigt påpekande. Även Sereny kommenterar det tyska folkets kompakta ovilja att se klart på sitt nära förflutna de två första decennierna efter kriget, och hon intervjuar till exempel anställda vid det 1958 inrättade centrumet för antinazistisk dokumentation och forskning i Ludwigsburg. Dessa fann sig isolerade från den lilla stadens befolkning, som såg institutionen som en skamfläck för staden.
Men Sereny framhåller här med emfas att den västtyska regeringen under Adenauer-epoken visserligen såg mellan fingrarna med åtskilliga tvivelaktigheter men ändå aldrig gav efter för den starka inhemska opinion som försökte skapa politik av det tyska självmedlidandet. Det räddade in Tyskland i den västerländska skuldkultursfären, och även om det tyska traumat finns kvar ännu någon generation - i dag grubblar tyska ungdomar över vad deras nyligen avlidne gamle morfar egentligen hade för sig under kriget - så är det numera i huvudsak "Erinnerungsgeschichte" som gäller.
Lennart Bromander
