Nostalgin är inte vad den varit
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-01-19
MAJA LUNDGREN läser om vår tids förakt för smärtsam hemlängtan
Johannes Hofer
hette den nittonårige läkarstudent som på 1600-talet myntade begreppet nostalgi. Det var en diagnos på en sjukdom: soldater i fält blev sjuka och dog av hemlängtan (sannolikt via matvägran). Pojken döpte det hela till smärtsam hemlängtan (grekiska: nostos, hemkomst och algos, smärta).
I Nostalgia följer Karin Johannisson, professor i idéhistoria i Uppsala, begreppets utveckling från 1600-talet fram till våra dagar, då nostalgi i stället har kommit att beteckna längtan till det förflutna. Uttrycket har ofta en förklenande valör: något kan vara "hopplöst nostalgiskt", "det där är bara nostalgi", och så vidare.
Den utvecklingen säger oss något, hävdar Johannisson. Begreppets urvattning och ironisering beror på att känslan har blivit alltmer föraktad i det moderna samhället. Nostalgin har förknippats med en sentimentalitet och gråtmildhet som sätter käppar i hjulet för utvecklingen. Den har också blivit en lek - sjuttiotalsnostalgin, till exempel, som (kanske) har mer med mode och heminredning att göra än med politiska ideal och verklighet.
En uppvärdering av en känsla: längtan till något annat än det som verkligheten erbjuder. Men samtidigt en längtan som inte strävar efter uppfyllelse, utan tvärtom avvisar tanken på förändring. En stillastående längtan för längtans egen skull.
Man skulle därför kunna misstänka verklighetsflykt eller narcissism. Och inkonsekvens, eftersom det ändå måste sägas röra sig om helt olika känslor: soldater som blir sjuka av en förtärande hemlängtan i fält har konkreta orsaker till sin ångest, och ett faktiskt mål, en önskad förändring: att komma bort från kriget. Vad har de att göra med en diffus längtan till flydda dagar? Det finns antydningar i boken till gemensamma nämnare för de olika sorternas nostalgi. Vägran till anpassning (till kriget, eller moderniteten, eller falska situationer) är det ena. Moderslängtan (i bemärkelsen längtan efter närhet) är det andra.
Det brustna hjärtat och det gulnade fotografiet. Behöver de verkligen legitimeras? Mer utåtriktade känslor, som vrede och kärlek, olika former av patos, leder någon vart. Karin Johannisson försvarar det som ingenstans leder, borttynandet, försjunkenheten. Det är vackert, eftersom en känsla som ingenting presterar heller inte deltar i maskineriet. På samma sätt som soldaters insjuknande och död på 1600-talet berodde på en vägran att delta i kriget, kan den nutida nostalgikerns frånvändhet bero på en vägran att delta i utvecklingen.
Men då måste man vara noga med att förvisa den falska nostalgin - idylliseringen av det förmoderna samhället, eller det svärmande för "rötter" som nazismen lever av. Falska ursprungstankar. Karin Johannisson börjar också med att definiera vad hon anser att nostalgi betecknar i dag - det är inte medeltidsveckor, tjugotalsnostalgi, Hollywoodnostalgi, rollspel, hembygdsnostalgi. De företeelserna är inte tillräckligt rena eller befriade från illusion för att få kallas äkta nostalgi. Den äkta nostalgin är den som sitter i kroppen, och som är djupt personligt grundad - den nostalgi som soldater dog av på sextonhundratalet och som fick barnflickor att bli mordbrännare.
Det är ett riskabelt förhållningssätt, om man ser det ur en strikt språkvetenskaplig synvinkel - det är att påstå att ett begrepp egentligen betyder det som det betydde på sextonhundratalet, medan dess senare betydelseglidning innebär ett förfall. Det är ett nostalgiskt förhållningssätt till begreppet nostalgi. Nostalgin är inte vad den har varit, som någon uttryckte det.
"För att överleva har den ibland fått gömma sig i andra namn: melankoli, neurasteni, acedia, letargi, kanske i kroppsliga namn som smärta, astma, hysteri eller anorexi", skriver Johannisson.
Jag undrar om det rör sig om samma verklighet bakom de olika orden.
Varje känsla har sin guldmyntfot. Man behöver inte förlägga den guldmyntfoten till det förgångna. Jag tror inte att Karin Johannissons bok främst är en undersökning av ett begrepps utveckling, och inte heller av en känslas historia - de känslor hon låter samsas under begreppet nostalgi är lite för olika och undflyende för det. Jag tror att boken i själva verket gestaltar en längtan efter autenticitet. De missanpassades autenticitet. På så vis är Nostalgia en bok att bejaka.
Maja Lundgren
