Mästerlig Mattei i ”Eugen Onegin”
Barytonrösten växer från roll till roll
Hans baryton är så varm, så mjuk, så stor och samtidigt så känslig. Peter Matteis röst växer från roll till roll, och dessutom har han en scenisk lust som få. Så när han nu gör titelrollen i Tjajkovskijs känsloladdade, för att inte säga känslosamma Eugen Onegin på Norrlandsoperan, är hans lidande rena njutningen att ta del av. För detta är den sentimentalaste av operor, möjligen också den mest nostalgiska, med Janáceks Den listiga lilla räven som enda konkurrent.
Allt var bättre förr, sjunger alla, även Onegin mot slutet när Tatiana avvisar honom, han som en gång försmådde henne till förmån för det ljuva livet. Pusjkins dikt är förlagan och änkefrun Larina minns hur hon en gång läste Samuel Richardsons sentimentala brevromaner, Lord Byron alluderas till en annan gång, ja, ju förr dess bättre är vad som gäller och naturligtvis är det en aria från den här operan som Masja i Tjechovs Tre systrar nynnar på. Det ryska svårmodet; det är så här det låter.
På Norrlandsoperan har Dmitri Bertman gjort en dygd av nödvändigheten, den sceniska minimalismen, där Peter Öhgrens strama scenrum – först några vita stolar och höstlöv mot en projektion av ödsligt landskap, sedan svart/vitt med kören uppställd som vid konsert, elden i öppna spisen som brinner hela tiden – skapar en återhållsamhet som ger utrymme för musiken.
Balscenen är reducerad till en liten middagsbjudning och i övrigt är scenerierna minimala; just så pass att skeendet blir begripligt. På så vis undviks all sentimentalitet och det är egentligen bara vid två tillfällen som dramatiken får explodera på scenen: uppgörelsen mellan Lenskij och Onegin innan duellen, och sista aktens duett mellan Onegin och Tatiana.
Det här gör också att sångarna kan fokusera på musiken, det är ändå där det mesta sägs, och effekten, inte minst när Matteis Onegin så elegant bryter samman i slutscenen, blir som ett slags själens och kroppens implosion.
Mattei är inte ensam om att sjunga vackert och agera fint, Maria Fontoshs Tatiana är utmärkt, hennes skarpa sopran kan också viska i pianissimo. Katarina Leosons Olga har både scenisk och vokal närvaro, medan Daniel Johanssons Lenskij kanske är en smula anonym, men den berömda avskedsarian innan duellen exekverar han snyggt. Okko Kamu leder orkester och kör med god auktoritet, mjuka linjer i en väl sammanhållen klangkropp. Och så mästersångare Mattei.
