HD ställer sig över lagen - och ministern
Jurister ska lämna sina värderingar utanför rättsalen - oavsett partifärg
Gud ska veta att jag kan sympatisera med kung Gustaf II Adolf.
Grundaren av det svenska stormaktsväldet var ständigt inblandad i krig och intriger och orkade till slut inte med de tvister, fyllebråk och stölder som undersåtarna envisades med att gå till kungs med, utan inrättade nationens första överrätt, kungliga hovrätten i Stockholm, som fick ta hand om alla överklaganden.
Det är i dag exakt 400 år sedan monarken utfärdade fullmakten, vilket Svea hovrätt i fredags uppmärksammade med att publicera en ambitiös jubileumsskrift.
Svea hovrätt 400 år, 34 essäer författade av några av Nordens mest lagkloka män och kvinnor, lägger betydande vikt vid domstolsväsendets utveckling. Gott så, vi kan inte förstå vår tid utan att lyssna på det förflutna.
Men att festskriften är en angelägenhet för fler än nördar, en angelägenhet för oss alla, beror på att dessa hovrättspresidenter, justitieråd och professorer långt ifrån uteslutande försjunker i anekdoter som den om en chockad fiskal som 1948 återvände till Stockholm och berättade att Sölvesborgs tingsrätt struntade i att döma enligt den då nya rättegångsbalken utan i stället förlitade sig på ”Uppströms gröna, en lagedition som gavs ut mellan 1886–1910”. Tvärtom, ett genomgående tema är något det talas alldeles för lite om, nämligen den anmärkningsvärda förskjutningen av makt från politiker till domstolar som har skett i Sverige på några få år.
Vi har för närvarande en aktivistisk Högsta domstol. Den genomför halsbrytande förändringar av praxis, utmanar stundom lagar och driver justitieminister Beatrice Ask till vanvett.
Utvecklingen är spännande, men inte oproblematisk.
Det är svårt att avgöra när justitieråden på Riddarhustorget inledde offensiven, men den 30 mars 2007 är ett datum som sticker ut. Då dömde HD en man som hade mördat sin fru till tio års fängelse och passade klokt nog på att förkunna att livstid skulle förbehållas ”de allvarligaste fallen”. De flesta mord är tragiska missbrukarhistorier och om lagens strängaste straff används till dem, vad finns då kvar att ta till då någon har torterat ihjäl en medmänniska eller mördat fler än en?
Bakgrunden var att livstidsstraffet från att på 1970-talet vara i det närmaste obsolet hade utvecklats till att på 2000-talet tillämpas slentrianmässigt vid vilket mord som helst. Dessutom blev inlåsningstiderna bara längre och längre och längre.
Följderna av HD:s reform lät inte vänta på sig. Antalet livstidsdomar sjönk snabbt och politikerna, som till övervägande del är påtagligt förtjusta i hårdare tag, kontrade morrande med att höja det längsta tidsbestämda straffet från tio år till 18. Sju år senare går justitieministern till val på att återställa ordningen: normalstraffet för mord ska vara livstid.
Nästa ställningstagande rörde narkotikamålen. Praxis hade utvecklats i en eländig riktning och folk dömdes enligt tabeller som inte tog hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet.
Domsluten var inte kloka. Kokain? Storleken på innehavet var mycket viktigare än om du tänkte sniffa själv eller langa åt skolbarn. Ett passivt innehav av ett parti heroin i källaren åt en strulig polare? Värre än grov våldtäkt.
HD nyanserade i ett antal beslut galenskapen, vilket ledde till kraftigt sänkta påföljder. Mest iögonfallande är det så kallade mefedronmålet, där två unga män som hade dömts till 14 år för smuggling av två kilo fick straffet reducerat till fyra. De kan inte ha trott sina ögon. Fängelserna, som till en tredjedel består av knarkbrottslingar, tömdes. För att par år sedan satt över 5 000 personer inspärrade. I dag är det drygt 1 000 färre. Några anstalter har stängts, andra är på väg att klappa igen.
Fräckt nog skedde omsvängningen trots att regeringen hade tillsatt en utredning som skulle se över narkotikabrotten. Rebellerna i HD struntade i lagstiftarens ambitioner och utredarna, som i princip var färdiga att lägga fram förslag, fick snopet slänga arbetet i papperskorgen.
HD följde lagens förarbeten då revolutionen genomfördes, vilket inte hindrar att det fanns utrymme för en principiell debatt om det rimliga i att ämbetsmän genomför förändringar som knappast tilltalar den politiska majoriteten. Politiker stiftar lagar. Domstolar dömer. Svårare än så är inte maktdelningsprincipen. Debatten uteblev dock nästan helt.
Men det kokade på Justitiedepartementet. Vilken stöddighet domarna visar! De struntar i vår vilja! Oacceptabelt!
När regeringens straffreform från 2010, som skulle leda till högre straff för allvarligare våldsbrott, till råga på allt inte fick något egentligt genomslag stod justitieministern inte ut längre. I en debattartikel (Dagens Nyheter 4 mars 2013) krävde Ask att domstolarna skulle rycka upp sig och passade samtidigt på att ge HD en känga för knarkdomarna.
Justitierådet Stefan Lindskog gick i taket. I en replik svarade han att angreppet var ”grundlöst och orättfärdigt” och att skälet till att reformen inte hade gett effekt var att lagen var värdelöst skriven. Han avslutade med en iögonfallande sågning: ”Lagstiftaren förhöll sig passiv till det orimliga tillstånd som hade kommit att utvecklas på narkotikaområdet. Det fick därför bli Högsta domstolen som gjorde något åt det”.
Det ömsesidiga misstroendet mellan Justitiedepartementet och landets högsta dömande organ var blottlagt.
HD lät sig inte bekommas av ministerilskan utan kastade sig glupskt över mangamålet. En översättare specialiserad på japanska serieteckningar hade av tingsrätt och hovrätt fällts för innehav av barnporr sedan ett antal japanska teckningar föreställande föga verklighetstrogna barn med jätteögon inblandade i sexuella aktiviteter hittats i hans dator.
Jag är glad över att Freud slapp uppleva den moralpanik som krävs för att uppleva en konstform med rötter i 1100-talet som övergrepp på verklighetens barn. Men nu såg en dåligt utformad lag ut som den gjorde och domstolarna dömde därefter.
Bråkstakarna fann dock råd. Genom att skickligt manövrera genom grundlagen lyckades de frikänna serietecknaren. Att det krävdes ett underkännande av barnpornografilagen och dess förarbeten var inget som bekymrade dem. Än en gång hade HD struntat i riksdagen.
Den sista – eller möjligen senaste – revolutionen rör skatterna. En fiskare som hade betalat skattetillägg var dessutom åtalad för grovt skattebrott. Domaren i Haparanda befarade att detta kunde bryta mot EU-rättens förbud mot dubbelbestraffning och begärde ett förhandsbesked från EU-domstolen. Svaret från Luxemburg var tydligt. Den svenska ordningen strider mot stadgarna.
Att HD tog intryck av detta är inga problem. Men domstolen beslöt överraskande att gå längre än att ändra praxis. Den beviljade resning för en person som hade dömts innan den nya ordningen trädde i kraft. Det var ett brott mot grundregeln att nya sätt att tolka lagen inte är skäl för resningar. Fängelseportarna öppnades än en gång.
Konsekvenserna går ännu inte att överblicka. Det pågår en genomgång av 2 000 domar mot skattebrottslingar. Uppskattningar tyder på att en tredjedel kan få resning. Och av rädsla för dubbelbestraffning har Helsingborgs tingsrätt friat två rattfyllon som har blivit av med körkortet.
Vad beror då Högsta domstolens nyvunna självförtroende på? Dess nuvarande sammansättning saknar naturligtvis inte betydelse, men jag tror att Fredrik Wersäll, Svea hovrätts president, är någonting på spåret. I en artikel i Svensk juristtidning (1/2014) driver han tesen att den förändrade attityden beror på den internationalisering som den svenska rätten genomgår. EU är delvis ett lagstiftningsprojekt och i och med Sveriges inträde har en hel del av detta arbete flyttat från riksdagen till olika organ inom unionen. Juristerna har blivit viktigare och riksdagsledamöterna i motsvarande utsträckning tandlösare. Sådant får konsekvenser.
Jag är förtjust i utvecklingen. Dels därför att min syn på straff ligger betydligt närmare HD:s än moderata och socialdemokratiska justitieministrars (de senare tenderar att inte vara ett dugg bättre än Ask). Dels därför att jag känner kloka jurister som övertygande har argumenterat för att domstolen inte har haft något val då lagstiftaren i det närmaste har abdikerat. Vi ska inte heller glömma att HD har juridiskt utrymme att agera då politiker och lagar blir alltför knasiga.
Men Wersälls text har fått mig att något modifiera min uppfattning. Hovrättspresidenten är kritisk mot HD, om än i försiktiga ordalag, och påpekar att det är riksdagen som på folkets uppdrag stiftar lagar. Juristerna ska lämna sina värderingar utanför rättssalen. Alternativet är nyckfullhet i dömandet och förr eller senare något så mardrömslikt som politiserade processer. Och även om den dömande maktens radikalisering i någon mån beror på tillkortakommanden i parlamentet så ligger det ett betydande värde i den konservatism som tidigare har kännetecknat detta skrå. Eller som professor emeritus Kjell Å Modéer så elegant uttrycker det i festskriften:
”Genom att i sin diskursiva retorik mer vara traditionsbevarare och reformkritiker har hovrättsjuristerna i stället för att politiskt och populistiskt anpassa sig till tidsandan inte bara upprätthållit domstolens autonomi utan också i hög grad verkat för medborgarnas rättssäkerhet”.
Låt oss inte glömma den paradoxen.
