”Min sanning kan inte granskas”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-05-08

Grävande journalister försöker ”avslöja” Kristian Lundbergs kritikerhyllade självbiografi ”Yarden”

Det är fredag, sen eftermiddag. Det är vardag. Min hemstad, mitt liv, mitt skrivande.

Allt mer har dessa tre enheter börjat flätas samman, men också skiljas åt. Det går att skriva sig fram till en avgörande sanning, en befriande insikt. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink är en biografisk berättelse, men också anlagd utifrån det som författaren själv vill redovisa – för hennes rapport är inte ett rättegångsprotokoll, det är litteratur med mål och mening.

Litteraturen har den funktionen. Den kan nämligen vara allt och ingenting. Den kan vara både sanning och lögn, både reportage och berättelse – på samma gång. Litteraturen bestämmer själv, vilket gör den till en sådan omöjlighet, på vissa sätt. För: den som skriver äger sanningen. Den som skriver biografiskt anger också en tolkning av författarens egna liv – så, balansen är hårfin och dynamisk – och i den spänningen blir det litteratur och inte exempelvis kriminaljournalistik. Ändå drivs vi in mot den biografiska genren med denna fråga: Är det sant?

Vi vill ha mer. Vi vill avkräva författaren en sanning bakom sanningen så att säga, en nyckel som öppnar alla lås. Ett svar om den biografiska texten som jag alltid ger är detta banala: ”Om det gör ont är det sant”. För vad är det för en sanning vi vill komma åt?

Ingen alls, ärligt talat, vi vill bara ta del av ett mänskligt lidande. Vi vill anlägga ett moraliserande filter. Det är en del av den mänskliga naturen. Vi vill betrakta människan i hennes mest utsatta situation – och sedan döma. Det kan inte vara sant! just eftersom min sanning inte bottnar i din. Detta är förklaringen till tv-serier som Lyxfällan till exempel, vi vill se lidande och slippa agera. Litteraturen vänder sig bort från detta. Den erbjuder en mer komplex lösning, en existentiell.

Det andra sanningsanspråket blir så totalitärt, närapå autistiskt i sin läsart, en klinisk redogörelse. Vill vi ha en sådan litteratur? Nej. Verkligen inte. Och hur blir det om författaren, när han skriver sin kanske känsligaste historia, får räkna med att bli granskad – nej, inte han, men hans berättelse – av grävande journalister?

Är det rimligt ens att tänka sig? Att se journalistkåren samlas utanför Knausgårds ytterdörr i en iver om att visa för den läsande allmänheten: ”Det är inte sant!”

Det finns en speciell sorts lätthet i anslaget den här dagen när jag skriver, möjligtvis beror det på att jag faktiskt känner den här friheten inför min hemstad, möjligheten att lämna den.

Den första gången jag närmar mig den självbiografiska resonerande texten är faktiskt i en essä om författaren Konny Isgren, där jag låter min läsning av hans diktsamlingar interfolieras med mitt arbete på Yarden i Malmös hamn, och jag gör det just för att visa att ingen del är skild från den andra. Vi är sammanlänkade, rör oss på olika nivåer och plan på samma gång. Och att tiden är ett mörkt rum, som plötsligt står i ljus och snart igen blir mörkt.

Efter det, efter publiceringen av Isgren-texten så börjar jag röra mig allt mer medvetet mot just det området, det självbiografiska. Det är en diffus, svår gräns för, berättelsen i jagform gör anspråk på en totalitet som naturligtvis inte finns och vi förutsätter att det är en överenskommelse mellan författaren och läsaren. Det är min berättelse, det är Knausgårds sanning, det är Johanna Ekströms uppgörelse med sin uppväxt. Det konstnärliga och litterära uttrycket vägrar infoga sig i en angiven form, naturligtvis – för när hjärtat blottläggs är det inte fråga om ett obduktionsmaterial med exakta angivelser, det är en berättelse, en känsla, en önskan om att förstå.

Sven Delblanc skriver om sin far, i hårda ordalag, han försöker återvinna sin livshistoria, skriva sig bortom sin far. Han minns, skriver – och måhända försonas. Men, vad hade hänt om en kriminalreporter hade läst Livets ax och sökt upp Delblancs far – och bett fadern att uttala sig i Expressen för att, som det heter ”Ge sin version av Svens barndom”. Ja, vad hade hänt? Det är omöjligt att säga, just eftersom frågan är absurd till sin första början – för Livets ax är inte en journal, inte en rättegång, det är litteratur – och, den följer andra regler, rör sig inom andra områden. Trodde jag.

Det finns en viktig sanning, inte minst i arbetet med den biografiska texten. Den som skriver biografiskt kommer oundvikligen att kränka, för det är trots allt en sanning som blir tydlig, inte en kör av röster – utan allt som oftast faktiskt bara en röst, ett temperament, ett medvetande.

Den här fredagen, just i detta ögonblick när världen igen står på stand-by och det är fredag – så nås jag av det absurda i att en grävande journalist på Expressen har kontaktat min far – för att ge honom möjlighet att tala ut om min barndom, som jag beskriver den i min berättelse Yarden.

Min far är namnlös i min berättelse, naturligtvis. Fyra år efter den boken gavs ut ger sig en Expressen-reporter i kast med att avslöja Yarden – men inte arbetsplatsen, utan min relation till min far. En far jag inte har sett på tjugofem år. Reportern har, skriver han i ett mejl till Grävchefen på Expressen ”En känsla av att det inte stämmer.”

Och det är nu det blir spännande. ”En känsla av att det inte stämmer” – kan det vara så att det är en av litteraturens kännetecken, denna oro, denna rörlighet och bristen på just fastlagda sanningar för, en berättelse är inte ett reportage. Och när jag 2008 publicerar min essä om Isgren och blir uppmuntrad att gå vidare och skriva det som blev Yarden – inte hade jag i min vildaste fantasi föreställt mig att den skulle bli föremål för den typen av granskning. För även om den litterära texten är jagbaserad, så finns denna överenskommelse om gränser, om läsarter, om stiler – för hade Yarden varit ett reportage så hade det varit en betydligt grymmare och mindre försonlig bok.

Så, för att sammanfatta: Vad är detta för en glidning i samtiden mot att litteraturen skall avslöjas och ställas till svars utifrån en premiss och verklighet den aldrig har deltagit i?

helskärm

Kristian Lundberg

Författare och ny medarbetare för Aftonbladet Kultur