För alla oss som står på standby
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-21
Kristian Lundberg läser Konny Isgren
och låter världen falla på plats
Det är under den första hälften av december som jag fattar mitt beslut.
Mitt liv, det som jag envisas med att kalla för mitt eget, står på stand by och jag låter världen falla på plats. Det har regnat dagar i sträck; marken är brun och tung. Himlen blir aldrig mer än just så här grå. Jag läser. Det är vad jag gör; framkallar mig själv genom de andra, främlingarna:
Och ropar inte heller
längre på mig
Jag förblir stum
som enda tillbedjan
inför Dig, obegriplige
Endast detta. Vänta
( Konny Isgren, Övning)
Det är en text för öknen. Det är en text för advent. För väntan.
För alla oss som just dessa dagar står på stand by och väntar på att världen skall återfå sin färg och form.
Jag är i min kropp – bara där. Om kvällen är jag lugn, som efter en lyckad medicinering.
Jag läser. Det är vad jag gör. Att läsa är att befinna sig i självrannsakan.
”Att gå den väg som inte finns att gå på?” Det är den vackraste kärleksförklaring jag har läst till livet; det okända som upptäcker oss varje dag.
Under början och mitten av nittiotalet bestod min lägenhet enbart av böcker. Ett bord. En säng. Resten: kaos och böcker. Jag sålde systematiskt av min boksamling, vilket jag ångrar i dag, då jag förgäves letar efter anteckningar om Konny Isgren. Jag hade för vana att skriva i mina böcker, noteringar.
Världen är bara vad den utger sig för att vara: ”att de är bilder som växer in i mig / i ett slags outplånliga / förgreningar av ljus” skriver Konny Isgren i debutsamlingen Döda mig, igen. Det är en märklig debut. Jag håller den som en av de främsta samtida samlingarna. Den är medveten, klangfull. Isgren skriver starkt, rakt – alls inte okomplicerat, snarare tvärtom.
Dikten Ängelen som inleder boken bär spår av innerlighet och musikalitet. Dess första rader är superlativer som den mottagande passiva rösten värjer sig emot: ”Och ändå säger du / att jag vägrar att se dig som du är / att jag förtrycker dig med superlativer / säger du / och trycker superlativerna / i halsen på mig.”
Dikten fångar in en del av Isgrens särart. Dynamiken. Negationen. Den omöjliga kärleken. Dikten avslutas: ”Att jag ser det i dig/som du förnekar / är tydligen slutet för oss.”
Det är en udda dikt. Döda mig, igen utkom 1980. Jag minns att jag köpte ett reaexemplar som förvirrad sextonåring, om jag inte minns fel kunde man då också köpa Bruno K Öijers Giljotin för 19,50. Baksidestexten till Isgrens debut förklarar kortfattat: ”född 1948, och uppväxt i Aspudden och Hässelby, har rest i Europa och Asien.” På ett sätt föregrep Isgren en del av den lyrik som vi nu har vid vår sida; ”A / Gud. Inte Gud. Inte-Gud. Ett. / Ett. / Ett. // Livmodern / munnen, läpparna kysste inte barnet / stötte / stötte” Det skulle förvåna mig om inte Martin Enckell inspirerats av Isgren. Enckells storverk Gud – All En når fram till samma slutsats som Isgren:
nya berg görs
inte i sten
nya berg
är väggar av ljus
inre rum i
de dagliga
dödsögonblicken
( Isgren, Döda mig, igen)
Isgren har ett omöjligt uppdrag. Han skriver tigandet, tystnaden.
Och han gör det i fyra samlingar som samtliga utkommer under åttiotalet. Efter det: bara tystnad. Jag hittar inga som helst offentliga noteringar, inga dikter, inga artiklar. Den senaste diktsamlingen utkommer 1988 – och avslutas med den suggestiva dikten Naivitetens recitativ vars sista meningen förtjänar att citeras: ”Ha!”
Dessa första dagar i december försöker jag få grepp om Isgren. Jag läser om hans samlingar, läser en del tidiga recensioner på biblioteket, försöker hitta ingångar. Jag googlar hans namn. Hittar en bostadsadress, en uppgift om att han uppenbarligen fyllde femtio den 12 december. Ett mobilnummer. Jag ringer naturligtvis inte. Jag vet ändå inte vad jag skall säga.
Jag frågar en del läsande vänner och alla svarar på samma sätt: ”Han ja, vart tog han vägen?”
Jag finner också ett inlägg på Flashback av en Kenneth Farell – där han undrar samma sak som jag nu: ”Var tog Konny Isgren vägen?” Hans inlägg är daterat 2005.
Isgrens författarskap präglas av en inre smärta; tigandet och det som skrivs destilleras fram. Jag hittar en del artiklar av Magnus Ringgren, och naturligtvis – Jean Paillards bok om Kristus som djur i svensk litteratur. Annars – bara denna tystnad. Jag läser om volymerna ett antal gånger. Det är utan tvekan så att Isgren framstår som en av åttiotalets märkligaste poeter – och en författare som talar också in i framtiden. Det gör det hela både mycket enkelt och samtidigt oerhört komplicerat. När bokförlaget Lejd började återutge Willy Granqvists samlade verk utgick jag ifrån att det snart skulle bli dags för Konny Isgren också. Men inte. Hans böcker är omöjliga att få tag på. Granqvist och Isgren rör sig i samma rymd, samma isolation och exklusivitet.
Isgrens dikt känns igen direkt.
Han använder sig ofta av arketyper. I samlingen De stummas bok får man en aning om en slags förbannelse: ”Man är man, / en vuxen och blir en far / som slår sin tystnad in i barn / med stenar som blir över från hans liv”.
Det är en omöjlig uppgift; att försöka återskapa en figur ur ett litterärt stoff. Kanske är Isgren bara en röst i öknen, och skall så vara?
Det är möjligt att det är den feges utväg; att stanna och säga att världen ser ut som den gör för att den måste göra det.
Nu är det inte så: jag är bara den som jag utger mig för att vara. Min son är hemma. Han rör sig genom rummen, plockar med ting och föremål.
Också alla dessa utvägar och omvägar äger betydelse.
En dag är bara allt vad den utger sig för att vara. Handen utför sitt arbete; tankarna är kopplade till varandra, som godståg på en stickräls. Gud är allt. Gud är intet. Mellan dessa två poler vibrerar världen. Det är också ett tillstånd som är återkommande i Konny Isgrens författarskap. Tidigare i veckan hämtade jag ut hans fyra tunna samlingar från bibliotekets magasin; de bär magasinets omisskännliga doft, ni vet vad jag menar. Böckerna är gulnade. Jag frågar bibliotekarien om hon vet när de senaste lånades ut: ”Nej”.
Dagarna tillbringas nere i frihamnen; ett område jag inte har besökt sedan tjugoårsåldern, då jag arbetade där som timanställd stuvare. Nu kör jag fabriksnya bilar inom ”Yarden” – tid att tänka, tid att foga samman delar till en helhet. Min uppgift är att förflytta bilarna inom hamnområdet. Det paradoxala är att jag finner en frihet i begränsningen.
Det är vad jag har. Det är vad jag behöver. Jag förflyttar bilar, samma ackord då som nu, samma känsla av att vara hemma i arbetet. Kroppen blir trött, tanken fri.
Det finns en mystik och dramatik omkring författare som slutar att publicera sig – oftast beror det dock på mer prosaiska förklaringar än inre spänningar, nämligen att förlaget har valt att avsluta författarskapet. Så verkar inte fallet vara med Konny Isgren – en poet som jag av flera anledningar har valt att ägna tid åt. Det är cykliskt. Det är på hans fyra tunna diktsamlingar jag tänker medan decembermörkret tätnar omkring mig. Också detta år.
De resonerande litterära texterna säger oftast mer om sin författare än om objektet som skall beskrivas. Så – detta är en text om Konny Isgren, men den berättar också om hans skugga, den person som för tillfället kallas Kristian Lundberg och som letar efter klanger och spår.
Kristian Lundberg, föörfattare och dykinstruktör