Fasaden framför allt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-26
Kristofer Ahlström om modeskribenterna och litteraturen
Richard Yates skrev en mästerlig debut, Revolutionary road (1961), sen blev han knäpp och började bokstavligen svinga sig mellan trädgrenar. Han var manodepressiv och kom aldrig över att han snuvats på det National Book Award han nominerats till.
Om han fortfarande levat – han dog för 16 år sen – skulle han nog fått isoleras permanent när han såg vilka som nu gett honom ett erkännande: modebloggosfären.
I dag går filmatiseringen av Revolutionary road upp på bio i USA och, med största sannolikhet, på ett antal laptops i Sverige. Det är en kolsvart skildring av härdsmältan inom kärnfamiljen: äkta paret Frank och April Wheeler äts upp inifrån av suburban ångest och leda. Det kan verka lite oväntat att detta verk ska kanoniseras av en här glättiga modeskribenter. Men ett snabbt trålande i bloggosfären visar just det. Signaturen ”En bitter blondin” – med programförklaringen ”rosa glamour” – skriver om de ”supersnygga 50-talskostymerna i filmen”. Los Angeles Times egen modeblogg vältrar sig i de smala slipsarna med minimala knutar, byxorna med hög midja och ”uppsjön av fedorahattar”. Richard Yates och boken blir en bloggbisats i förbifarten medan det salivpenslas på filmens ”24/7 cocktail hour style”.
Det här ignorerandet av ett litterärt verks betydelse eller andemening är inget nytt. Det finns överallt i modebevakningen.
I tidningen Solo skrev Elin Kling och Karolina Skande en guide till litterära standardverk att referera till – ett rättesnöre man vill dingla från i en galge när man vet att modebloggerskornas insikter om förlagorna aldrig sträcker sig längre än en bildgoogling av en filmatisering.
Och eftersom mode inte har något med individualism eller personlig prägel att göra – det handlar om att bli accepterad i en grupp likar – så är det samma referenser som tuggas runt i deras kretslopp: Den store Gatsby, En förlorad värld, The talented mr Ripley.
Så varför måste de då referera alls? Det handlar kort sagt om bildningskomplex. För att komma runt det ytliga i att skriva om en kabelstickad tröja så droppar man Den store Gatsby och bygger därmed sitt varumärke som upplyst skribent med kulturellt kapital putande ur fickorna. F Scott Fitzgerald förminskas av bara farten till en accessoar.
Och nu står alltså Richard Yates och Revolutionary road i skottlinjen för kulturfejkande förståsigpåare. Det finns en ironisk laddning i detta. Revolutionary road och Den store Gatsby handlar ju, precis som modebloggarnas låtsaslitterata poserande, om att upprätthålla fasader: ”Låt skådespelet börja”, som Frank Wheeler tänker när grannparet Campbell kommer på besök. Det finns fler exempel. När Jack Kerouacs roman På drift firade femtioårsjubileum i höstas lanserade italienska modehuset Hogan en kollektion kallad ”The Jack Kerouac project” med skinnjackor, kalvskinnsväskor och arbetarkängor. Det är inte viktigare att veta vem Neal Cassady var än det är att äga en 1 600-dollars bomberjacka i samma utförande som han bär på svartvita fotografier för femtio år sen. Och nu är alltså 50-talet, som sagt, tillbaka. Bli inte förvånad om du på frågan: ”Har du läst Revolutionary road?” får svaret: ”Nej, men jag har köpt kavajen”.
Kristofer Ahlström
