Hjälp sökes – till en ny och bättre kulturpolitik
Orionteatern i Stockholm spelar just nu Hjälp sökes. Det är en nyskriven musikal så bra att jag vill vråla ut mitt tack!
Tack till alla dramatiker, kompositörer, skådespelare, musiker, scenografer, regissörer, ljud- och ljustekniker, snickare, kostymörer, maskörer, målare, skräddare, perukmakare, djurskötare, sufflörer.
Tack till alla som sitter i biljettkassan och alla som städar lokalen när den tömts.
Tack till alla jag glömt.
Det är många yrkeshen som krävs för att göra teater.
Föreställningen handlar om två bröder på den uppländska slätten med intellektuella ambitioner.
Den ene vill bli litteraturvetare, den andre poet. I vägen kom ett lantbruk som föräldrarna lämnat efter sig. Nu går de ensamma runt i gruset. ”Min hjärna är ett tjänstevapen!” ropar Axel i desperation över de oförlösta drömmarna.
Bonde söker fru; de annonserar efter hjälp. Till gården kommer en mor och dotter och sätter fart på alltihop.
Då blir bröderna ännu mer frustrerade, för själv är bäste dräng och var och en sin egen lyckas smed.
När kvinnorna är på väg att lämna dem, bestämmer bröderna sig för att satsa rejält. De ska bli entreprenörer i underhållningsbranschen! Röd smoking och dresserade gäss: Häpp!
De lyckas så där.
Jag tänker på Hjälp sökes när jag läser om en rapport från Myndigheten för kulturanalys. Under kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths tid har kulturen ekonomiserats och kommersialiserats: Allt fler kulturarbetare tvingas bli ”entreprenörer” på en allt mer osäker arbetsmarknad där siffrorna allt oftare styr över det konstnärliga innehållet.
Kultur blir event. Konstnären en självföraktande nasare.
”Det här är väl helt i linje med vad Moderaterna anser att kultur ska vara”, säger Benny Andersson i Dagens Nyheter. Han är en av upphovshennen bakom Hjälp sökes och han tillägger: ”Det är uppåt väggarna att kulturarbetare ska bli entreprenörer.” Vissa lyckas, men de flesta gör det inte.
I Moderaternas Sverige ska alla bli entreprenörer. För själv är bäste dräng och alla ska vara sin egen lyckas smed.
Så slipper vi en offensiv arbetsmarknadspolitik. Så slipper vi lagstadgad anställningstrygghet. Så slipper vi fackföreningar.
Så slipper vi en kultursektor med integritet.
Det är en myt att det skapas fler kulturarbeten om alla bara börjar tänka på sig själva som entreprenörer.
Orionteatern skulle aldrig finnas utan skattemedel från stat och kommun. Så är det med all kultur. Näringslivets stöd – “sponsring” – utgör en procent. Så mycket för regeringens kulturpolitik.
Jag söker efter alternativet i Socialdemokraternas nya program och finner några taniga rader som saknar allt.
Ingen ammunition där heller, för den som vill använda hjärnan som ett tjänstevapen.
