Se faktan – Norlin och Swift måste vara släkt
I min fantasi började allt på 1600-talet med Per i Offerdal
Jag har länge anat att Taylor Swift och Annika Norlin är biologisk släkt. För att få min tes bekräftad åker jag i maj 2024 till hembygdsföreningen i Offerdal, allt leder nämligen dit, till ett spelmanslag, rosa cowboyhattar och ett släktträd. Men jag ska ta det från början.
För tio år sen spreds nyheten att Taylor Swift härstammar från Jämtland. Och inte bara Jämtland – utan Offerdal. Mitt Offerdal, bygden där jag har pappa och systrar, hemma till allt utom postnummer. Aftonbladet skrev då att stjärnans förfäder Olof och Elie bodde här innan de utvandrade till USA.
Där började min teori att gro, eftersom artisten Annika Norlin är från Östersund i Jämtland. Varje gång jag varit på fest i andra städer, och en låt med Norlin gått på, har jag sådär i förbifarten sagt att vi är ju från samma stad. ”Känner ni varandra?” frågar folk. Då är jag tyst i fem sekunder, som om jag väger vilka ord som bäst definierar oss. ”Näe, inte känner”, säger jag.
Vår relation består av följande ögonblick. En gång bar min bästis en tygkasse med Norlin-citat över ena armen, samtidigt som hon råkade släppa en dörr på den riktiga Norlin med andra. Vi har varit på samma fester också, där jag hela tiden varit i andra änden av lokalen. Aha, tänker nån, du har inte gått fram? Nej herregud. Tänk att göra det, sen varje gång jag hör en låt av henne bli påmind om hur jag efter tre öl och med dillchipsandedräkt flämtade ”du är så bra” i hennes besvärade ansikte. Jag närmar mig inte en sol, låt de stora vara, låt mig cirkulera längs väggarna som en måne runt hennes gravitation.
Det geografiska är starten, men bevisen på släktskap är många. Den 19 april släppte de sina skivor, båda två, samma dag. På omslagen står båda med armar slingrade runt sig, samma visuella idé. Nu i helgen spelar båda i Stockholm. De är dessutom lika rent utseendemässigt.
Men det starkaste beviset är att de skriver låtar på samma sätt. Låt dig inte förvillas av att tempot är olika, att Swift bär mer paljetter eller att det är kreddigt att vara insatt i Norlins texter men ses som infantilt att gilla Swift. Se faktan, lägg orden i låtarna bredvid varandra. Då ser du att påfallande ofta passar deras texter ihop, som om de skrev samma sång eller om samma situation. Genomgående teman är att stå utanför, snällhet, udda livsöden, inte passa in, revanschen.
Norlin: ”I wear your sweatshirt again
The one with the cast of Falcon Crest on
The one I forbade you to use time and again
Well it's sad, I keep putting it on”.
Swift: ”I’ll go sit on the floor wearing your clothes
All that I know is I don't know
How to be something you miss”.
I min fantasi börjar allt med en ovanlig 1600-talsman i Offerdal. Alla andra i byn maler på om åkern och sorken och vintern och kornet och barnet. Men den här mannen, vi kan kalla honom Per, skriver musik som gör vadmalslivet vackert. Folk viskar att en Per han är ju som lite egen, tankarna i det blå, där andra ser vardag ser han storslagna livsöden. Per får två söner. En utvandrar till Amerika och en blir kvar. Många år senare heter hans amerikanska ättling Swift, hans svenska Norlin, men Per lever genom båda.
Norlin: ”Jag går runt ditt kvarter
fjärde gången den här kvällen
Vem räknar på det?”
Swift: ”Standing by and waiting at your backdoor
All this time how could you not know, baby?
You belong with me”
Parkeringen är full utanför församlingshemmet. En kvinna i rosa cowboyhatt delar ut armband där det står ”Taylor <3 Offerdal”. Alla sätter sig. Min syster, engagerad i hembygdsföreningen, tar mikrofonen och berättar hur de släktforskat i om Swift härstammar från Olof i Offerdal som tidningarna påstått.
Musikskolan uppträder och jag tänker: jag ska fråga om när Norlin dyker upp i Swift-leden. Berättelsen om släktforskningen fortsätter.
Utanför fönstret står historiska hus, jag tänker att nån lada är väl från 1600-talet, kanske började allt i just den, cirkeln sluts kanske här i dag. Kvinnor kör linedance och spelmanslaget tolkar Swift. Sen finalen, forskningsresultatet. Jag sträcker på mig. De har inte hittat bevis för att Swift härstammar från Offerdal. Släktlinjen mellan henne och Olof verkar bruten, men det kan finnas andra kopplingar till bygden om man forskar mer.
I bilen hem undrar mamma om jag är besviken. Nej, skakad. Tesen föll kanske, mina argument i form av texter och sånger har ingen chans mot kyrkböcker och blod. Men om inte Swift och Norlin är släkt innebär det att två storslagna berättare med likadana hjärnor lever i samma tid och är i helgen på samma plats – av en ren slump.
Tänk om de springer in i varandra i Stockholm. Ser sig själv i ögonen på den andra, jämför låttexter, pratar. En oro växer i mig. Jag föreställer mig två identiska himlakroppar som krockar, mänskligheten är inte redo, solar som kolliderar, en smäll, kaos. Den som låter det hända bär ett tungt ansvar. Om du ser båda i samma rum, ser dem närma sig varandra – kasta dig fram. Flämta om en autograf. Håll en monolog. Avbryt. Låt de två storslagna lysa var för sig.
