Moralisk armé fäller en tår för varje skott
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-23
Samma europeiska vänsterliberaler som brukar sätta etiketten ”kontroversiell politisk debattör” på Amos Oz och gärna talar om vikten av att stödja den israeliska fredsrörelsen satt förmodligen i går och höll tummarna för att den animerade israeliska filmen Waltz With Bashir skulle vinna en Oscar för Bästa utländska film.
Sällan har väl något av Israels krig utsatts för en sådan kritisk granskning, och sällan har väl den israeliska armén skildrats i ett sådant avslöjande ljus! Regissören Ari Folman deltog själv i Libanonkriget 1982, och i filmen ger han sig ut på en resa i minnet och tiden, för att hitta orsaken till de mardrömmar som plågat honom i över tjugo år. Spåren leder honom till de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila, där också filmens antikrigsbudskap når sin klimax.
Sanningen är emellertid att Amos Oz, i likhet med den så kallade fredsrörelsen i Israel, stödde både det andra Libanonkriget 2006 och attacken på Gaza i vintras, och att Waltz With Bashir bara är ännu ett stycke israelisk propaganda.
I hjärtat av filmen befinner sig nämligen ett av statens mest ömt omhuldade nationella etos, nämligen ”shoot and cry”. Skjut först, och fäll sedan en tår över det du tvingats göra – det är formeln som gjort det möjligt för generationer av israeler att delta i ockupationen och förtrycket av palestinierna och ändå sova gott om natten.
I Waltz With Bashir gråter pojkarna i ”världens mest moraliska armé” (som försvaret på fullt allvar kallas i Israel) både över offren i Sabra och Shatila och sin egen förlorade oskuld, och vi gråter med dem, för de är precis som Folman så sympatiska, så känsliga och intelligenta, och så gudomligt plågade. Deras lidande blir än mer nobelt med tanke på att det faktiskt inte var de som utförde massakern, utan libanesiska kristna falangister. Bara soldaterna i världens mest moraliska armé skulle kunna sörja ett illdåd som någon annan begick – nåja, med viss assistans från israelerna.
Sällan har den israeliska offermentaliteten fått en så grandios gestaltning som i Waltz With Bashir. Till och med i en film som beskriver en massaker på palestinska civila framställs israelerna som offer – på samma sätt som de beskrev sig själva som offren i vinterns Gazakrig, trots att dödssiffrorna (13 israeler mot 1 300 palestinier) antydde något annat. Och för säkerhets skull kryddar Folman dessutom sin anrättning med en nypa Förintelsetrauma, för utan det är ingen israelisk självrättfärdighet komplett.
I intervjuer har Folman uttryckt sin förvåning över att filmen inte blev mer kontroversiell i Israel, utan tvärtom omfamnades av etablissemanget. Det är inte konstigt alls. Det enda som förvånar är att Waltz With Bashir inte finansierades av det israeliska försvarsministeriet.
Catrin Ormestad, Tel Aviv
