Smutsiga pengar
Åsa Linderborg: Förnedrande att vänstern stöder Clinton och hennes tveksamma sponsorer
Den svenska socialdemokratins syn på Bernie Sanders är talande. Han är den enda socialdemokraten nånsin som haft skuggan av en chans att företräda Demokraterna i ett presidentval, ändå får han inget stöd från sossehåll.
Det var samma sak med Jeremy Corbyn. När Labour för första gången på 35 år valde en socialdemokrat att leda partiet, fick sossarna skrämselhicka.
Socialdemokratins rädsla för socialdemokrater är stark. Mycket av drevet mot Håkan Juholt föranleddes av att han misstänktes för att vara sosse.
Svenska socialdemokrater håller på högerpolitikern Hillary Clinton, utan att kunna förklara varför. Det gör för övrigt även många inom vänstern. För hon är ju kvinna, och ”det vore ju roligt om en kvinna kunde bli USA:s president.”
Det är intellektuellt förnedrande att reduceras till ett kön, både för Hillary Clinton och oss kvinnor som förväntas hålla på henne. Visst vore det ”roligt” med en kvinnlig president, och i vissa avseenden till och med viktigt, men det vore ännu roligare med en president som kallar sig socialist.
De som tycker det är viktigt med en kvinnlig president – och det kan som sagt ha sina poänger, symbolvärdet är nästan lika stort som att Obama är svart – knyter förhoppningar till att Hillary Clinton ska ha en särskild respekt för kvinnors erfarenheter. Att hon ska tillföra politiken en feministisk dimension.
Det finns kvinnor som redan nu har erfarenheter av Hillary Clintons ”feministiska utrikespolitik”.
Hillary var en vältalig anhängare av invasionerna och ockupationerna av Afghanistan och Irak, och därmed ansvarig för sönderfallet av hela Västasien (och snart Nordafrika). Det är i huvudsak kvinnorna som stannar kvar i detta helvete, män och unga pojkar flyr. Som utrikesminister i Obamas regering bar hon huvudansvar för det drönarkrig som dödar människor utan urskillning.
När Hillarys man Bill var president genomled Irak sanktioner som kostade en halv miljon barn livet. ”It’s worth it”, sa hans utrikesminister Madeleine Albright, även hon kvinna, i en intervju i 60 Minutes.
Hösten 2013 fick Albright priset till Anna Lindhs minne.
Om man vill få en vink om hur fyra år med Hillary Clinton kan komma att se ut, ska man kika på bidragsgivarna till The Clinton foundation. Bland de största sponsorerna finns Goldman Sachs, Kungadömet Saudiarabien, Qatar och Kuwait.
Även Lukas Lundin skänker stora pengar. Tidigare drev Hillary kravet att företag liknande Lundin Oil, med verksamhet i folkmordsstater som Sudan och Kongo, ska bestraffas och svartlistas. Det gör hon inte längre.
New York Times avslöjade den 22 och 23 april förra året, att det finns en bidragsgivare som Hillary Clinton inte brukar nämna: Uranium One, som numera ägs av ryska staten.
2005 hjälpte Bill Clinton en kanadensisk gruvjätte, urAsia, att köpa in sig i den kazakstanska uranbrytningen. Som tack fick Clinton foundation 31,3 miljoner dollar. UrAsia slog ihop sig med ett sydafrikanskt bolag, och bildade Uranium One.
Uranium One inledde genast ett samarbete med statliga Rosatom, som håller på med rysk atomenergi. Rosatom förvärvade 17 procent av Uranium One och skänkte många nya miljoner till Clinton foundation. I juni 2010 fick Bill Clinton en halv miljon dollar för att tala i Moskva, betald av en bank nära knuten till Kreml.
I januari 2013 tog Rosatom full kontroll över Uranium One. Det innebär, skriver New York Times, att makarna Clinton har hjälpt Putin att ta kontroll över en stor del av världens produktion av uran. Amerikanska utrikesdepartementet, vars chef hette Hillary Clinton, var med och godkände beslutet.
Få politiker är så korrupta som Hillary Clinton. Det är riktigt fula pengar som möjliggör hennes kampanj, bidragsgivare som vid en valvinst vill ha betalt för besväret. Trumps pengar luktar säkert inte bättre, men han låtsas i alla fall inte vara genomschyst och otadlig.
Vi måste sluta parata om USA som en demokrati, när politikens villkor ser ut så här.
Det finns en vänster som lite grann håller på Donald Trump i kampen mot Hillary Clinton. Det är de där cynikerna som tror att revolutionen kommer bara allt blir så jävligt som möjligt. Och som njuter av att få hata USA oförblommerat, för vinner Trump får man ju göra det.
I valet mellan de två, väljer jag Hillary alla dar i veckan, för hur smutsig byk hon än har, är hon i alla fall inte uppmuntrad av Ku klux klan. Och Bernie Sanders har drivit henne lite åt vänster, hur länge det nu kan vara värt nåt.
Efter tisdagens valomgång uppmanar svenska ledarsidor Bernie Sanders att plocka ner sin knutna näve och åka hem. Game over, gubbe! De misstar sig på vad Sanders egentligen är ute efter; Sanders använder den här vårvintern till att bygga en rörelse. Han organiserar en helt ny generation socialister som kommer stå beredda om fyra år.
På sätt och vis kan man säga att Sanders redan har vunnit över allihop; hans kassa består av bidrag från vanligt folk, han har till och med fler enskilda små bidragsgivare än Obama hade. Ohio, Oregon, New York, Washington, Kalifornien – de delstaterna har inte röstat än, det är där folk bor.
Förlorar Sanders också där, vilket han kanske gör, är hans kampanj ändå början på en demokratiseringsprocess av USA. Den är långtifrån efterlängtad av alla – för liberalerna är inget otäckare än en röd rörelse underifrån – men kravet är så starkt att det inte kan tryckas undan. Det kan bli roligt på riktigt.
