En hor-ribel historia
En man hyr en lägenhet i Paris. I samma fastighet bor en prostituerad kvinna som har tre döttrar mellan tio och tjugo år. Mannen ligger med alla fyra. Flera gånger om dan. Men bara analt, för så vill de ha det.
Det är Vertigo förlag – så klart – som ger ut Mammas tre flickor, skriven av Pierre Louÿs omkring 1913.
Historien utspelar sig i en sängkammare och består av samlagsscener interfolierade med samtal där de ständigt kåta flickorna/kvinnorna berättar om sin sexualitet och prostitution. En drack sin första sats sperma innan hon var gammal nog att ta nattvarden. En prostituerades som tvååring.
Det är en horribel bok, tjatig och full av effektsökerier – ”Gör din morsa på smällen med röven, skit sperman i fittan på henne” – men det är översättaren och förläggaren Carl-Michael Edenborgs efterord som provocerar. Det finns ingen pedofili i Mammas tre flickor, menar han, eftersom huvudpersonen frågar sig varför han inte blir sexuellt upphetsad av en tioåring.
Men resten visar på motsatsen; mannen ligger med flickan gång på gång och han gör det med förtjusning. Även i litteraturen måste grundsatsen gälla, att en människa är inte vad hon säger att hon är, utan summan av sina handlingar.
Det andra anatemat, incest, berör Edenborg inte, trots att boken handlar om en kvinna som diat sina barn med lika delar bröstmjölk och ”fittsaft”. De slickar henne, äter hennes avföring. De till och med ber att få göra det.
Det finns inget frimodigt i detta. Att bejaka den egna gränslösa njutningen, är att förneka den maktrelation som alltid finns mellan barn och vuxna. Att det finns en lagstiftning som reglerar frågor kring barn och sex, är inte uttryck för att samhället är sippt. Därmed inte sagt att lagen kan försvaras i alla sina detaljer.
I februari i år dömdes en man som samlade på Mangateckningar för innehav av barnpornografi. Men om de djurliknande tecknade figurerna med nakna bröst ska vara illegala, måste även illustrationerna till den här boken vara det. Louis-André Berthommé Saint Andrés teckningar av minderåriga som har sex med vuxna är långt grövre än de teckningar som stod åtalade.
Som Edenborg säger när jag talar med honom, förmår inte domstolen göra en uppdelning mellan fantasi och
verklighet, samtidigt som rättvisan hugger en rågång mellan konst och underhållning, mellan litteratur och serier. En sån rättsstat kan vi inte ha.
I den meningen är utgivningen av den grovkorniga Mammas tre flickor ett elegant litet attentat.
