Det är inte lätt att vara ett geni
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-04-08
Gunder Andersson läser fragment ur Stig Dagermans liv
Stig Dagerman
BREV
Red: Hans Sandberg
Norstedts
Det värsta som kan drabba en författare är produktivitetskrisen, den sviktande tilltron till den egna förmågan. Eftersom en så stor del av livet - kanske en övervägande del - är uppbyggt på det skrivna ordet innebär ordens tystnad den yttersta graden av förtvivlan.
Det klassiska exemplet är Stig Dagerman. En novemberkväll 1954 satte han själv, 31 år gammal, punkt hemma i garaget i Enebyberg.
I de cirka 180 brev som Dagermankännaren Hans Sandberg samlat - avsända och osända, långa utläggningar och korta vykortsmeddelanden - möter man, mitt i familjeliv, resor, vänumgänge och passioner, tidigt en själ i kris. Ett tillstånd som bara tilltar.
Efter det sensationella genombrottet med debutromanen Ormen (1945) utvecklade han de närmaste åren en rasande produktivitet: tre romaner, en novellsamling, ett lysande resereportage i bokform (Tysk höst, 1947) och sex pjäser. Detta på fyra år. Plus journalistik - och detta samtidigt som han ofta var på resande fot.
Men redan då, framgår det av breven, börjar skrivkrampen sätta in. En brytpunkt är den misslyckade Frankrikeresan 1948, då han ska upprepa succén med Tysk höst med en reportagebok kallad Fransk vår. Av detta blir inget. Inte heller av en Australienresa året därpå. Romanen Bröllopsbesvär (1949) tycks avslutas under stora skrivsvårigheter - något som inte märks i den färdiga boken.
Åren som följer är en lång räcka av havererade romanprojekt, svikna löften, ångerköpta ursäkter till förlagschefer och tidningsredaktörer, löften om återbetalning av förskott i en alltmer pressad ekonomisk situation.
Flyktvägar ut ur ångesten kan utgöras av sprit och erotik. En del sådant antyds i breven, även om det oftast gäller att läsa mellan raderna.
Men brev ger aldrig hela bilden, allra minst när de är så relativt få och nyckfullt utspridda i tiden som här. Från hans sista halvår i livet finns bara "På något vis har mitt liv gått i baklås, och jag förstår inte hur jag ska kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa."
Brev är uttryck för ett inre landskap, inte sällan författade i en akut krissituation. Som ett rop på hjälp och tröst. Yrkesmannen, det socialt fungerande jaget, förmår samtidigt ofta fortsätta som vanligt, vilket kan ge omgivningen en falsk bild av det mentala tillståndet. Så också Stig Dagerman. Punktligt hade han sedan 1951 lämnat sina dagsverser, Dagsedlarna, till Arbetarens redaktion, den sista samma dag han låste garagedörren bakom sig.
Talet om Dagermans improduktivitet de sista åren är åtminstone delvis en myt. Förutom dagsverserna skrev han några radiopjäser, han skrev noveller som den rysansvärt skickliga Att döda ett barn, han skrev dikter och lade sig i samhällsdebatten. Som när han retade rojalister till vanvett med sin satiriska betraktelse om det mentala ockupationstillstånd som drabbat Sverige i samband med Gustaf V:s död.
Det var på de stora projekten, romanprojekten, han knäckte sig. Där slog självkritiken till efter två sidor och han kände sig - enligt breven - tvingad att börja om igen. Resultatet blev en alltmer uppskruvad, närmast psykotisk dance macabre. En egendomlig fotnot är att hans sista bidrag i livet till den litterära fiktionen var ett antal scener i den knappast minnesvärda Edvard Persson-filmen En natt på Glimmingehus.
För att ge en rättvisande bild av Dagermans produktion - inte minst de sista åren - borde verklistan i slutet också ha innefattat noveller och dikter, icke publicerade i bokform. Som ett rent fatalt förbiseende måste betecknas att Sandberg i den postuma utgivningen utelämnat de samlade verken, i hela elva band, som också innehåller essäer, dikter, journalistik och aldrig tryckta romanfragment. Andra postuma urvalsutgåvor av rätt okända texter icke att förglömma.
Karl Vennberg hade på sin tid idéer om att det var Dagermans syndikalistiska frihetsidéer som knäckte honom. Att han inte fick idéer och verklighet att gå ihop.
Det tror jag inte för ett ögonblick på. Snarare då den tidiga berömmelsen, geniförklaringen som ledde till att folk ryckte och slet i honom från alla håll. Något som för i grunden osäkra barn ur arbetarklassen kan skapa hybris men också självtvivel: Är jag verkligen värd allt detta? Klarar jag dessa förväntningar?
Redan 1949 skriver Dagerman till sin förläggare Ragnar Svanström: "Någon skrivandets glädje har jag inte känt sedan Var är min islandströja" (en novell från 1947).
Då hade han fem år kvar att leva, och under allt större vånda. Det är inte lätt att vara ungt geni, med stark självkritik och ett inre krav att bli ännu bättre.
brev
Gunder Andersson
