Passivitet har skapat socialdemokratins kris

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-29

Margareta Winberg (S): Den nyliberala marschen högerut måste stoppas

Socialdemokraterna är i kris. Det är sanningen. Krisen består både av valresultatet, det sämsta sedan 1914, och av en inre ideologisk röra. Sakerna hänger naturligtvis ihop. Röran orsakade valresultatet och efter valet är röran ännu större.

En stor anledning till röran är den allmänna värdeförskjutning som skett i väljarkåren de senaste 20 åren med en nyliberal marsch högerut. Socialdemokratin har vandrat med, kanske på släp, kanske med några ankare som försökt stoppa riktningen, dock utan resultat. Alltför många människor har blivit borgare, högerpartister med ett huvudmål i sikte: What's in it for me? Vad får jag?

Från att ha haft stöd och förankring för ordet solidaritet, både i ett svenskt och globalt perspektiv, har socialdemokratin ofta passivt åsett hur Sverige har individualiserats, privatiserats och kommersialiserats. Vi har dock ibland själva drivit på. Delbolagisering och uppstyckning av statliga myndigheter är ett exempel, friskolornas tillväxt ett annat. Vi skulle vara moderna, vi skulle vara lika moderna som Tony Blair. Och då dög inte den svenska modellen. Den som var så hyllad utomlands. Den som vi samtidigt förändrade och exporterade.

Så stod vi där i valrörelsen. Ihopkopplad med två andra partier med två helt olika agendor. Mona Sahlin blev mer en samordnare än ledare. Politiken, när den alltför sent kom på plats, saknade en röd tråd, stod inte på egna ben utan var en spegel av alliansens med några förändringar. Det är inte konstigt att det blev så. Värderingarna, särskilt i storstäderna, var ju satta. Av oss själva, men framför allt sedan 2002 av det ”nya” moderatpartiet. De, valets verkliga vinnare, har nått sin framgång på att långsiktigt mala in sitt ideologiska budskap. Socialdemokratin bjöd inget verkligt motstånd, hade inget engagerande alternativ. Detta blev särskilt synligt i slutet av valrörelsen då överbuden duggade tätt. Mer till pensionärerna, mer till studenterna, till barnfamiljerna, till sjuka, till arbetslösa, till långtradare i Norrland. Själv grundfrågan förblev obesvarad: vilket samhälle vill vi ha?

När jag en vecka efter valdagen besökte Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och såg tusentals människor – med barn, utan barn, unga, gamla – stå i kö i hällande regn för att få betala för att komma in och se de senaste böckerna, tala med författarna eller sitta/stå i de överfyllda salarna där seminarier om Afrika hölls, timme ut och timme in, så fick jag en strimma av hopp. Det fanns människor som värderade något annat än den egna plånboken! Människor som var intresserade av kultur, läsande, internationell solidaritet! Äntligen, där i Göteborg, fick de något de aldrig fann i valrörelsen!

Det är bra att det rödgröna samarbetet nu tar en annan form. Socialdemokraterna måste finna sin själ i tiden. Vi måste förstå vad den människa som under lång tid formats av vår politik behöver i dag. Men vi måste också forma konturerna till ett samhälle som står i samklang med våra värderingar och dessutom ta strid för det. Det samhället skall inte vara en dålig kopia av alliansens. Det skall vara ett modernt alternativ där frihet och solidaritet ryms.

Ett sådant framtida samhälle kräver lyhörda ledare. På alltför många ställen lever ”Starke man” kvar. Tv-serien kan uppfattas som en parodi, men många känner igen sig. Ett sådant samhälle kräver en icke-auktoritär anda, men ett ledarskap som vågar sätta ner foten. Ett sådant samhälle kräver en mycket stor, högljudd och intensiv debatt inom och utom det socialdemokratiska partiet.

Proffstyckarna om rödgrönas splittring

Margareta Winberg