För få sjuka för privat vård
Det borgerligt styrda Stockholm privatiseras i rask takt. 2002 blir året för nästa stora steg:
Privatiseringen av all akutsjukvård i Stockholms län – en affär på närmare tio miljarder kronor.
Christer Persson (s), politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen och riksdagsledamöterna Morgan Johansson (s) och Catherine Persson (s) skriver i dag om rekordprivatiseringarna.
I ett forcerat tempo fortsätter den borgerliga koalitionen i Stockholms stad och landsting att införa marknadslösningar i skolan, vården och omsorgen. I takt med att denna kursomläggning blir allt mer extrem, förtydligas politikens ideologiska motiv för att avkommunalisera välfärdens kärnverksamheter och sälja ut de kommunala tillgångarna. Det är med andra ord en tydlig högerpolitik som bedrivs. Mycket av det som hittills gjorts och de stora risker som är förenade med denna politik har bland annat beskrivits i skriften "Välfärd till salu och den brända jordens taktik".
Nu ska ytterligare ett steg tas mot ett välfärdspolitiskt systemskifte. Den borgerliga majoriteten i Stockholms landsting förbereder en gigantisk konkurrensutsättning av länets akutsjukvård. Denna upphandling är så stor, att den så vitt vi känner till saknar motstycke både i vårt land och i övriga EU-länder.
Det kan rent av röra sig om världens största konkurrensutsättning inom sjukvården. Värdet på upphandlingen kan som mest uppgå till tio miljarder kronor, vilket motsvarar omkring en tredjedel av landstingets sjukvårdsbudget.
Genomförandet ska ske 2005, och man har nu börjat förbereda upphandlingen med att ta fram underlag för anbudsprövning, förhandlingar och överlåtelse av driften till nya vårdgivare. Arbetet har hittills inte väckt någon större uppmärksamhet, men eftersom det kan komma att röra sig om den mest omfattande privatiseringen av sjukvården i vårt land någonsin, förtjänar det en rejäl diskussion.
Konkurrensutsättningen av all akutsjukvård får ses som en logisk följd av den kursomläggning av vården som pågått i Stockholm sedan 1998. Den har i övrigt bestått av följande grundbultar:
n Primärvården är föremål för en jättelik privatiseringsvåg. Landstingsdriven verksamhet har ersatts av ett fåtal stora privatägda företag som dominerar marknaden under oligopolliknande förhållanden.
n Sjukhusen har bolagiserats i snabb takt. Från och med årsskiftet är alla akutsjukhus utom två bolagiserade.
n Bolagiseringen av sjukhusen framstår som det första steget mot en utförsäljning. Hittills har S:t Görans sjukhus sålts, till Capio. S:t Eriks sjukhus står på tur att säljas.
n Privatiseringen av vården har underlättats av att privata vårdgivare gynnats framför landstingens egna vårdproduktion.
Dessa genomgripande strukturförändringar av vården sker samtidigt som landstingets stora ekonomiska obalanser förvärras, med kraftiga underskott i driften och en fortgående erodering av den kommunala förmögenheten. Bara i år förväntas underskottet bli drygt 2,6 miljarder kronor.
Nu tas alltså nästa steg, genom konkurrensutsättningen av all akutsjukvård i Stockholms län. Arbetet med att förbereda denna upphandling är i full gång, och ett beslut om inriktning och huvudprinciper för upphandlingen har redan tagits av Hälso- och sjukvårdsnämnden. Under 2002 ska det tas fram underlag för ett större politiskt beslut om det praktiska genomförandet av upphandlingen. Konkurrensutsättningen är som sagt gigantisk, och kan som mest uppgå till tio miljarder kronor. Som jämförelse var upphandlingen av pendeltågstrafiken i Stockholms län en affär på närmare 700 miljoner kronor.
Med undantag för viss bassjukvård och verksamheter som forskning och utveckling ska all akutsjukvård vid samtliga akutsjukhus konkurrensutsättas. Det innebär att privata vårdbolag kan komma att ta över driften av de sex akutsjukhus som idag drivs av landstinget.
Varför är då detta så allvarligt? Ja, erfarenheterna visar att denna form av marknadslösningar i den slutna vården varken leder till kvalitetsförbättringar eller till en mer kostnadseffektiv verksamhet.
Sjukvården kan inte marknadsstyras, bland annat på grund av en rad så kallade marknadsmisslyckanden:
n På en marknad ska antalet vårdgivare vara så stort att ingen aktör kan få en dominerande ställning. På grund av ett begränsat befolkningsunderlag, stora investeringbehov, hög vårdspecialisering och stordriftsfördelar utvecklas sjukhusen i regel till monopol, eller delar upp marknaden mellan sig under oligopolliknande förhållanden. Inte ens Stockholm har ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för att en vårdmarknad ens i teorin ska fungera.
n På en marknad ska konsumenten kunna bedöma tjänstens kvalitet och jämföra den med andra vårdgivares tjänster. Men när det gäller den slutna vården, är det omöjligt för de flesta patienter att avgöra vårdens medicinska kvalitet, och därmed göra rationella val. Att välja bil eller t-tröja är helt enkelt inte samma sak som att välja canceroperation.
n Vården finansieras som bekant inte av den enskilde, utan av en tredje part, det vill säga skattebetalarna och/eller ett försäkringsbolag. Erfarenheterna visar tydligt att detta medför att den kostnadspress som i vanliga fall gäller på den privata marknaden, inte fungerar. Det gäller särskilt när vårdgivarna är privata vinstdrivande företag. Flera studier från bland annat USA visar istället att vårdkostnaderna är både högre och utvecklas sämre i vinstdrivande sjukhus, jämfört med sjukhus som drivs utan vinstintressen.
Redan dessa marknadsmisslyckanden visar tydligt att stora privatiseringar eller omfattande konkurrensutsättning av akutsjukvården inte är lämpligt. Men utöver det finns också ytterligare en argumentation. Sådana förändringar hotar på sikt den generella välfärdens grundfundament.
VAD VI kan komma att se, är ett ökat tryck på att ersätta skattefinansieringen av sjukvården med försäkringsfinansiering. Erfarenheter visar att när sjukhusen i ökad grad drivs av privata aktörer med tydliga vinstintressen, förstärks drivkrafterna för att släppa in privata vårdförsäkringar som komplement till skattefinansieringen. De privata vårdbolagen vill helt enkelt minska beroendet till landstingen, sprida verksamhetens ekonomiska risker och bredda intäktsbasen.
Ett konkret exempel finns redan i Helsingborg, där det bolagiserade sjukhuset slutit avtal med Skandia och Storebrand om att erbjuda försäkringsbolagens kunder vård före alla andra. Då skapas gräddfiler i sjukvården för dem som har råd att ta vårdförsäkringar. I en sådan situation fördelas sjukvård inte längre efter behov, utan efter köpkraft. Därmed bryter den generella välfärden samman. Därför måste alla vi som slår vakt om den generella välfärden med all kraft försöka stoppa den stora privatiseringen av sjukvården i Stockholms län.
Christer Persson (s politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen)
Morgan Johansson (s riksdagsledamot)
Catherine Persson (s riksdagsledamot)