Otrygga, stressiga vikariat är norm – inte undantag
Februarimånaden brukade förr vara årets värsta för mig. Det var då som jag sökte semestervikariat för sommarens studieuppehåll och låg vaken av oro över att inte kunna betala hyran. Nervositeten övergick sedan i rädsla över att mina otrygga bemanningsanställningar och behovsvikariat inom servicebranchen skulle sägas upp. Vid flera tillfällen skedde just detta, löften om en hel sommars arbete förändrades plötsligt och jag arbetade långt över bestämda arbetstimmar av rädsla för att inte få vara kvar. För mig handlade det bara om några sommarmånader, men för många unga är det en ständig verklighet.
Reaktionerna var många och starka på, bland annat, SVT:s hemsida i söndags kväll. ”Dokument inifrån” sände då första delen i en granskning av unga människors arbetsvillkor i dagens Sverige och fokuserade på de eventsäljare som telefonbranchen anställer. Ett irriterande inslag i köpcenter för de flesta, blev plötsligt kött och blod framför kameran och uppvisade en obehaglig sanning om försäljningsbranchens utnyttjande av arbetskraft. Arbetsdagar på upp till tio timmar utan rast. Provanställningar som snabbt avslutas om någon vågar protestera mot dåliga villkor. Psykisk terror för att få de anställda att sälja mer och foga sig i företagets regler. En nedbrytningsprocess av osäkerhet, där de anställda aldrig känner sig tillräckliga.
Exemplet från The Phone Houses behandling av sina anställda väcker igenkänning hos många av oss som arbetat inom försäljning och service med provanställningar eller behovsbaserade timvikariat. Teamledares och bemanningsrekryterares slipade och välkomnande yta har snabbt skalats av när man börjat arbeta. De osäkra anställningarna har lett till en ständig rädsla över att inte få vara kvar.
”Dokument inifrån” sätter fingret på en erfarenhet som de flesta unga bär med sig i arbetslivet i dag. En verklighet vitt skild från den svenska modellen av trygga anställningar, lagstadgade villkor och rätt att påpeka missförhållanden utan rädsla över att förlora jobbet. Många har istället personifierat moderaternas begrepp ”arbetslinjen” då de gett upp både fritid och integritet för att bli ett med företagets säljanda. När alla ska jobba och arbetslösa stigmatiseras allt mer, blir konsekvensen att arbete sker till varje pris.
”Det hör till ungdomen att ha skitjobb”, brukar somliga påstå och det är en reaktion som några också har fört fram efter ”Dokument inifråns” reportage. Men det handlar inte om jobbens karaktär, vad som anses statusmässigt och inte. Det handlar om att en allt större grupp svenskar står helt utanför trygghetssystem och arbetar under osäkra förhållanden fjärran från alla arbetsregler. Människor som inte vågar organisera sig, bränner ut sig och får arbetskador av sina jobb utan att någonsin få upprättelse eller ersättning.
I debatten kring arbetsmiljö och arbetsmarknad pratas det fortfarande mest om den svenska modellen. Till vänster talar man om behovet av att behålla den, medan det från högerhåll brukar höras röster som påpekar behovet av dess modernisering. Vad man missar är att den svenska modellen redan är en förfluten myt för oerhört många av dagens arbetstagare. Att ta ströjobb i unga år för att skaffa sig erfarenhet är en sak. Men att den erfarenheten för många är att bli psykisk och fysiskt nedbruten och leva i ständig rädsla är någonting som vi måste ta på allvar.