Vågar du stå upp för sanningen, Anna Lindh?
Så har då
Sveriges ordförandeskap inom EU nått sitt slut, och det räknas allmänt som en stor framgång. Särskilt viktigt är att statsminister Göran Persson under den sista nattens hårda förhandlingar till slut lyckades nå ett politiskt genombrott i frågan om EU:s utvidgning.
Det finns nu en fast tidtabell, som säger att de första ansökarländerna, där inräknat våra baltiska grannar, kan vara medlemmar redan 2004.
Problemet med denna tolkning är att främst Tyskland och Frankrike så tydligt demonstrerar en avvikande uppfattning. Vid presskonferensen efter toppmötet i Göteborg förklarade den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder att man hade gått med på en luddig skrivning om vad som ”bör” kunna ske, endast därför att den svenske statsministern hade tjatat så om att få sin vilja igenom. För egen del anser Schröder inte att denna skrivning är särskilt bindande.
Vi har således en situation där Sverige hyser en uppfattning, medan Tyskland och Frankrike gör en helt annan tolkning. Oavsett vad man väljer att tro om det slutliga resultatet av den fortsatta processen torde det därmed vara ganska klart att vi har att se fram emot ytterligare fördröjningar och förhalningar.
Trots Sveriges pretentioner på att ha åstadkommit ett genombrott, förblir det dessutom ett faktum att majoriteten av medlemsländerna antingen är skeptiska eller direkta motståndare till en utvidgning.
För svensk utrikes- och säkerhetspolitik framträder här krav på nya prioriteringar. Samtidigt som det blir allt mer oklart hur det faktiskt kommer att gå med utvidgningen av EU, blir det nämligen allt tydligare att den fortsatta utvidgningen av Nato kommer att inkludera inte bara Slovenien och Slovakien, utan också de tre baltiska staterna.
Det budskap som har förmedlats av president George W. Bush reflekterar väl det lobbyarbete som sedan en tid har bedrivits i Washington för en ”Big Bang”, det vill säga att alla som vill och som uppfyller ställda krav skall bjudas in, och det redan vid Natos möte i Prag i november nästa år.
För Sveriges del innebär detta att våra problematiska relationer till Ryssland åter kommer att hamna i rampljuset. Under sitt ordförandeskap inom EU gav den svenska regeringen prov på en ohälsosam beredvillighet att blunda för dåligt uppträdande från rysk sida.
Antag nu att Moskva tvingas ta ställning till en måhända omedelbart förestående framflyttning av Natos positioner till Estlands östra gräns, det vill säga till S:t Petersburgs omedelbara närhet. I sådant fall bör vi nog räkna med att man kommer att förvänta sig ytterligare stöd och sympati från svensk sida.
Den formella ryska positionen går ut på att man inte kan se någon anledning till att de baltiska staterna skulle vilja gå med i Nato, nu när det inte längre finns något hot mot deras säkerhet från rysk sida.
Den verkliga anledningen till att våra baltiska grannar så gärna vill bli medlemmar är dock lika uppenbar som den är känslig.
Bara några dagar före toppmötet i Göteborg, närmare bestämt den 13 juni, var det exakt 60 år sedan Ryssland påbörjade massdeportationer av balter till sibiriska koncentrationsläger. Sammanlagt skulle en kvarts miljon människor komma att packas ihop i boskapsvagnar och sändas iväg till en för många säker död.
I dessa tider då regeringen Persson anser det motiverat för nationer att be om ursäkt för allehanda oförrätter i det förgångna kanske man kunde tänkt sig att ställa en enkel fråga till herrarna i Kreml, om inte även denna tragiska historia kunde föranleda visst beklagande.
Ingen enskild handling skulle verkat så förtroendeskapande i relationerna mellan Ryssland och våra baltiska grannar som just detta. Ändå tycks det vara så omöjligt att ens föra frågan på tal, detta trots att den ryska utvecklingen dessutom går i helt fel riktning.
Efter en viss medgörlighet under åren efter Sovjetunionens sammanbrott har den ryska attityden på senare tid åter börjat hårdna, för att allt mer påminna om de gamla sovjetiska lögnerna.
Även i officiella sammanhang hävdar man nu från rysk sida att det alls inte var fråga om någon sovjetisk ockupation av Baltikum, utan om en frivillig anslutning efter allmänna val.
Enligt denna logik kan man självfallet inte heller förklara de tragiska massdeportationerna, eller den därpå följande repressionen, som nödvändiga steg i stärkandet av den sovjetiska diktaturen i Baltikum. Allt reduceras i stället till en fråga om att skydda de baltiska folken mot nazitysk aggression.
Sådan är dagens ryska inställning, och om det faktiskt blir allvar av planerna på att redan nästa år bjuda in de baltiska staterna till medlemskap i Nato kommer just denna inställning att bli av central betydelse. Frågan är då hur Sverige väljer att förhålla sig. Här finns ingen möjlig neutral position. Att bara tiga innebär ett klart stöd för den ryska positionen, och därmed ännu ett svenskt svek mot balterna. Det framstår därmed som angeläget att fråga om Anna Lindh vågar ta tjuren vid hornen, och kräva att man från Moskvas sida upphör med sin sovjetiska historieförfalskning.
Om denna centrala fråga inte ens kan tas upp till diskussion, kommer vi i stället att tvingas acceptera en rysk dagordning, där det faktiskt blir mycket svårt att förstå varför balterna så nödvändigt måste provocera Ryssland genom att kräva medlemskap i Nato.
Här nalkas något av en sanningens minut för svensk Rysslandspolitik. Om Ryssland kan förmås att offentligen ta avstånd från de sovjetiska lögnerna, och kanske även uttrycka ett beklagande av det lidande de baltiska folken utsattes för, då har vi tagit ett stort steg på vägen mot verkligt förtroendeskapande i vårt eget närområde.
Om vi däremot accepterar Rysslands rätt att framhärda i den sovjetiska lögnen, då måste vi också acceptera att balterna hyser berättigad oro för att det ”nya” Ryssland kanske även i andra avseenden bara är en fortsättning av den sovjetiska diktaturen.
Det rör sig således om två distinkt annorlunda alternativ, utan någon tredje väg. Vågar Anna Lindh stå upp för den historiska sanningen, och för självständiga nationers rätt att göra egna säkerhetspolitiska val?