Katastrofen i Japan är långt ifrån över
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-04-11 | Publicerad 2011-04-08
Debattören: Ingen nu levande kommer att se resultatet av kärnkraftsolyckan
Det är märkligt tyst om kärnkraftskatastrofen i Japan i svenska medier. Liberalerna, som dominerar pressen, har investerat så mycket prestige i frågan att de nu väljer att tiga. Eller att, som Johan Norberg i Metro 23/3, desperat önska: ”om detta blir slutresultatet är kärnkraften faktiskt säkrare än någon hade kunnat föreställa sig”.
Men det är just det som är problemet, det finns inget slutresultat. Sarkofagen i Tjernobyl läcker radioaktiva ämnen och måste gjutas om, ingen vill betala. Fukushima uppskattas innehålla över hundra gånger så mycket radioaktivt bränsle som Tjernobyl, därtill extremt farligt plutonium/uran, mox, vilket inte fanns i Tjernobyl. Fukushimakatastrofen kan komma att få Tjernobyl att framstå som en liten olycka.
Nya förfärande uppgifter kommer nu dagligen från katastrofzonen. Mainichi Daily News rapporterar (31/3) om tusentals kroppar efter drunknade som lämnats orörda nära det havererade kärnkraftverket. Strålningen gjorde det för farligt att bära bort dem. Myndigheterna står nu frågande inför hur kropparna ska tas om hand.
Den evakuerade byggnadsarbetaren Tomishige Maruzoi berättar för Washington Posts Andrew Higgins (3/4), att han tidigare i veckan satte sig i sin bil och åkte tillbaka till sitt hem i Okuma. Han ville finna sin hund. Det han mötte var fasansfullt, säger han.
Han såg kor vandra runt på öde gator, det var som i filmen ”The Day after”. Han fann hunden, men lämnade den kvar skällande, men grävde upp lite jord i trädgården och slängde sig i bilen igen. Tillbaka på förläggningen mätte han strålningen på jorden, dosimetern slog i taket och han gjorde sig snabbt av med jorden.
Tomishige Maruzoi har aldrig tidigare varit kritisk mot kärnkraften.
”Vi har blivit hjärntvättade”, säger han till Washington Post.
Fyrtiotreåriga Yoshie Hayashi som evakuerats från staden Futaba berättar för New York Times (2/4) om familjens sista frukost hemma: grillad fisk, misosoppa och ris. Evakueringsordern kom mitt under måltiden och Yoshie rullade samman det sista riset till bollar att ha med på vägen.
”Vi trodde att vi bara skulle vara borta en stund”, säger Yoshie Hayashi från golvet i en övergiven gymnasieskola. Dottern Ekuko, 17 år, säger: ”Jag skulle ha tagit med mig mina vårkläder.”
Det är mycket osannolikt att Yoshie och Ekuko Hayashi någonsin kommer att få uppleva en vår i Futaba igen. Detsamma kan komma att gälla miljoner i ett område som för varje dag kan växa sig allt större.
Pierre Le Hir utreder i Le Monde (17/3) möjligheterna att bygga en sarkofag över Fukushima, liknande den över Tjernobyl:
”Problemet är att strålningsnivåerna kring anläggningen är så höga att all mänsklig aktivitet är i det närmaste omöjlig. (...) Den lösningen går därför inte att se, med mindre än att man medvetet offrar människors liv.”
Vilket ”slutresultatet” blir av denna katastrof kommer ingen nu levande människa någonsin att få veta.
Det är i själva verket atomteknologins osynliga ansikte.
Rättelse
I en tidigare version av debattartikeln angavs Axess-redaktören Johan Lundberg som författare till texten i Metro 23/3. Det ska i stället vara Johan Norberg.
Joar Tiberg