Låt bengalerna brinna på våra fotbollsläktare
Calle Schulman: Klåfingriga politiker får inte förstöra magin
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 13.00
DEBATT. I söndags samlades mer än 47 000 människor för att se AIK möta Hammarby i Solna. Publiksiffran speglar knappast kvaliteten på svensk fotboll utan snarare den svenska, numera internationellt uppmärksammade, läktarkulturen. Hur kommer det sig att Sverige - en fotbolls-dvärg i världen - har så het läktarkultur trots kvaliteten på spelet?
Jag vet inte, men det jag vet är att magin riskerar att gå förlorad om klåfingriga politiker och deras nyttiga idioter på tidningarna fortsätter med sin svartmålning.
I andra halvlek av den här folkfesten bestämde sig plötsligt domaren för att avbryta matchen i 20 minuter. Han var beslutsam och resolut och gestikulerade med militära armar in alla oförstående spelare till omedelbart beskydd i arenans inre.
Ingen förstod nånting. Hade domaren blivit informerad om ett akut terrorhot? Läktarvåld? Hade nån skadats? Nej. En pliktskyldig speaker meddelade oss åskådare att fans hade varit fans och bengaler hade bränts. En domare har då rätt att avbryta matchen. Dock inte skyldighet.
Domarens radikala beslut att avbryta matchen på grund av bengaler hade inget med säkerhet att göra. I stället var det en bestraffning som riskerar att kväva den elektriska stämningen som tusentals fans skapar.
Länge trodde jag också att het läktarkultur var skamligt och farligt. Men jag har ändå i smyg alltid njutit av atmosfären
Att skambelägga är fel väg framåt. Länge trodde jag också att het läktarkultur var skamligt och farligt. Men jag har ändå i smyg alltid njutit av atmosfären på matcherna och till och med låtit mina barn leka med bengaler och rökbomber hemma.
Jag älskar bengaler, rök, galen stämning och passion på heta fotbollsmatcher. Det är en stor del av attraktionen. Först nu på senare år har jag förstått att nästan alla – både publik och aktiva spelare – känner likadant som jag trots den här gaslighting-strategin som har utövats under så lång tid.
Men få vågar prata högt om det av rädsla för att bli utfrysta.
Gais-spelaren Axel Henriksson vågade säga sanningen om pyroteknik i en intervju i söndags, men tvingades dagen efter gå ut offentligt och ändra sig.
Han tvingades alltså att ljuga av kanslister, förbundsfolk, sponsorer och alla andra som skor sig på fansens kärlek. Är det verkligen en sund utveckling?
Det handlar inte om att gilla allt med den svenska läktarkulturen. Jag avskyr våld, har ganska svårt för bangers och håller för öronen på barnen när de allra värsta sakerna skriks. Men jag vet att man aldrig kan gå in och designa exakt hur en sån här upplevelse ska vara i detalj.
Jag hatar vissa delar – men jag älskar helheten. Det är väl som med människor i stort. Man kan inte gå in och ta bort folks sämre sidor utan får ta itu med dem när de dyker upp. Vad annars?
Att i onödan avbryta matcher och därmed straffa både spelare och fans kommer antingen leda till att arenorna börjar tömmas. Eller så skapas ett ännu större utanförskap och en ökad polarisering mellan de som bestämmer och de som påverkas.
Min känsla är att den stora massan av fotbollsälskare som går på matcher inte kommer acceptera mer politisering av det kanske renaste vi har: idrott och kärlek. Det är inte alltid den där kärleken yttrar sig på de vackraste sätten. Men vi är bara människor.
Jag är en av de bekväma som sitter på långsidan där bengaler inte passar, men jag beundrar er på kortsidorna. Ni som vågar visa er kärlek och passion på läktaren, trots all kritik, är hjältar för fotbollen.
Ni lyfter inte bara ert lag utan oss alla. Er passion är inte ett problem - den är lösningen för att hålla svensk fotboll levande och relevant.
Calle Schulman, producent
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.