En hemlig uppgörelse bakom sämre strejkrätt
Debattörerna: Lagförslaget är ett sällsynt hafsverk och arbetsgivarna vittrar blod
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-08-22 | Publicerad 2019-03-10
DEBATT. Regeringen har nu skyndat på det omstridda förslaget till inskränkningar i strejkrätten. Med ofrivillig ironi ska förslaget upp i riksdagen dagen efter Första Maj.
Lagförslaget är ett sällsynt hafsverk. De normalt så viktiga förarbetena till en lag var blott några hastigt hopkomna A4-sidor från fack och arbetsgivare så regeringen fick göra ett eget ”förarbete” i efterhand.
Inte underligt att ansvariga ministern Ylva Johansson, när hon nyligen fick frågan av Ekot, svarade att hon inte visste hur lagen skulle tolkas utan att detta fick avgöras av domstol i framtiden.
Bara detta borde få alla fackliga varningsklockor att ringa. Signalen borde inte mildras av att Arbetsdomstolen, just den instans som ska tolka lagen, i sitt remissvar säger att förslaget borde skrivas om eftersom det riskerar att göra även politiska strejker olagliga.
Arbetsrätten är ett komplicerat bygge som står i en föränderlig omgivning. Om en så grundläggande del som strejkrätten rubbas, är det svårt att se vilka konsekvenserna kan bli när tiden gått och förhållandena förändrats.
Nästa vinter är det 50 år sedan strejken i Malmfälten. De 5 000 gruvarbetarnas långa strejk var avgörande för att ändra stämningar och styrkeförhållanden på arbetsplatserna och i samhället.
Trots att den var olovlig och därmed inte fick stödjas av de strejkandes fackförening, kom stora summor in i strejkunderstöd från allmänheten. Detta störde inte enbart arbetsgivarna, även många fackliga ledningar kände sig hotade.
När så Medbestämmandelagen kom till 1976 skrevs det in att det var förbjudet för alla fackföreningar att samla in pengar till avtalsstridiga konflikter, även fack som inte var bundna av avtal. Tiden gick och nya situationer uppkom.
Samma paragraf som infördes 1976 använde Arbetsdomstolen 23 år senare för att förbjuda Sjöfolksförbundet och Internationella Transportarbetarfederationen att vidta stridsåtgärder mot fartyget Britannia för att ge de filippinska ombordanställda anständiga löner och arbetsvillkor. Eftersom redaren hade ett avtal var det enligt MBL olagligt att sätta skeppet i blockad. Att avtalet fanns på Filippinerna ansåg AD inte spelade någon roll.
Det finns en viktig lärdom i detta: ändra inte i arbetsrätten om inte konsekvenserna är extremt noga utredda.
Trots att regeringen alltså själv inte vet vad lagen kommer leda till, håller de nu på att skynda igenom den i riksdagen. De stödjer sig på att LO, TCO och Saco står bakom förslaget. I själva verket var det en liten grupp i toppen som i hemlighet gjorde upp med arbetsgivarna och utan diskussion drev igenom det i de olika förbunden. Dessutom i strid med fackliga kongressbeslut strax innan förslaget presenterades.
I takt med att fler satt sig in i frågan har protesterna ökat, flera stora avdelningar inom Kommunal och Seko har till exempel krävt att lagen stoppas eftersom risken är uppenbar att den kommer att kunna användas för så kallad ”avtalsshopping”, att arbetsgivare sluter avtal med det fack som ger det billigaste avtalet.
Skulle lagen trumfas igenom den 2 maj skulle till exempel de starka kraven från Kommunal inte hinna diskuteras på förbundets kongress i maj. Om strejkrätten försvagas står fler försämringar i kö.
I regeringsöverenskommelsen utlovas försämrat anställningsskydd, helst genom att facken själva förhandlar fram det. Arbetsgivarna kommer givetvis inte att nöja sig. De vittrar blod och kommer allt mer högljutt att driva sina hjärtefrågor om att steg för steg pressa tillbaka löntagarna och våra organisationer på arbetsplatserna.
Lars Henriksson, medlem i IF Metall
Pia Jacobsen, medlem i Seko
Aktiva i Nätverket försvara strejkrätten, Göteborg