Nu är det vi som är krigets förbrytare
Vad i hela friden är det som har hänt med vår moraliska kompass efter 11 september?
Frågan ställs i dag på Aftonbladet Debatt av The Independents namnkunnige journalist Robert Fisk.
Summarisk avrättning av fångar, bombningar av byar och införandet av hemliga militärtribunaler – allt skylls på de sinnesrubbade talibanerna och Usama bin Ladin.
Vi riskerar att förlora våra egna värderingar i kriget.
VI ÄR på väg att bli krigsförbrytare i Afghanistan. USA:s flygvapen bombar Mazar-i-Sharif, Norra alliansen går sedan in i staden och avrättar 300 av talibanernas soldater. Så ser samarbetet ut mellan oss i väst och våra heroiska afghanska vänner, de som slaktade 50 000 människor i Kabul mellan 1992 och 1996.
Uppgifterna nämns endast i förbigående av tv:s nyhetskanaler; afghanerna har en ”tradition av hämnd”, ingenting konstigt med det. En krigsförbrytelse begås i vårt namn, och med hjälp av USA:s bomber, utan att allmänheten i väst reagerar.
Vi har sett ”fängelserevolten” i Mazar-i-Sharif – fångna talibaner som öppnade eld mot Norra alliansens vakter. Amerikanska specialförband – och, har det visat sig, brittiska soldater – hjälpte alliansen att slå ner upproret. CNN rapporterar att några fångar avrättades då de försökte fly.
I själva verket rör det sig om ett illdåd och en konsekvens av detta illdåd är att brittiska trupper nu är nedsolkade av krigsförbrytelser. Några dagar efter händelserna i Mazar-i-Sharif hittade The Independents Justin Huggler ännu fler avrättade talibaner i Kunduz.
Under belägringen av Mazar-i-Sharif slog USA:s försvarsminister, Donald Rumsfeld, fast att flygräderna mot talibanerna skulle avbrytas ”om Norra alliansen begärde det”. Detta är anmärkningsvärt: banditerna och mördarna i Norra alliansen fick alltså ansvaret att besluta om USA:s flygräder, samtidigt som man på marken ägnade sig åt avrättningar av talibaner.
Rumsfelds uttalande bör vara nog för att placera Washington i vittnesbåset i en krigsförbrytardomstol.
De flesta tv-journalister har, skamligt nog, visat litet eller inget intresse för dessa illdåd. Istället har man gullat med Norra alliansen, småpratat med amerikanska soldater. Vad i hela friden är det som har hänt med vår moraliska kompass efter 11 september?
Låt mig försöka ge ett möjligt svar på denna fråga. Efter såväl det första som det andra världskriget odlade vi – ”väst”– fram en snårig skog av lagstiftning för att förhindra ytterligare krigsförbrytelser. Det allra första engelsk-fransk-ryska försöket att formulera sådana lagar provocerades fram av turkarnas förintande av armenier 1915; Ententen sade att ”alla medlemmar av den (turkiska) ottomanska regeringen och de medhjälpare som gjort sig skyldiga till dessa massakrer” skulle ställas till svars.
Efter den judiska förintelsen och Tysklands kollaps 1945 kom artikel 6 (C) i Nürnberg-deklarationen samt inledningen till FN:s konvention om folkmord, där man talar om ”brott mot mänskligheten”. Varje krig efter 1945 har genererat ny lagstiftning och bildandet av nya människorättsorganisationer som verkar för liberala, humanistiska västerländska värderingar.
UNDER DE gångna femtio åren har vi suttit på vår moraliska piedestal och läxat upp kineser, ryssar, araber och afrikaner för att de inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Vi uttalade oss om brott begångna av bosnier, kroater och serber. Vi har ställt många av dem framför rättsskranket, precis som vi gjorde med nazisterna i Nürnberg. I tusentals dokument beskrivs – med ohygglig detaljrikedom – de hemliga domstolarna, dödspatrullerna, tortyren och de olagliga avrättningarna som utförts av rövarstater och patologiska diktatorer. Detta med all rätt.
Men så plötsligt, någon gång efter 11 september, blev vi galna. Vi bombade afghanska byar, med deras invånare, till småsmulor – och vi skyller vårt slaktande på de sinnesrubbade talibanerna och Usama bin Ladin. Nu har vi tillåtit vår kusliga allierade, Norra alliansen, att avrätta sina fångar.
President George Bush har godkänt ett antal hemliga militära domstolar som ska pröva och sedan avrätta vem som helst som bedöms vara en ”terrorist-mördare”. Bedömningen görs av USA:s oerhört ineffektiva underrättelsetjänster. Vi talar alltså om med lag sanktionerade amerikanska dödspatruller. De ska naturligtvis i första hand försöka tillfångata Usama bin Ladin och hans män. Dessa får sedan inga försvarsadvokater, bara en pseudorättegång och en avrättningspatrull.
Det är ganska uppenbart vad det är som har hänt. När folk med gul, svart eller brun hud, med kommunistiska, islamiska eller nationalistiska övertygelser, mördar sina fångar eller lägger bombmattor över byar för att döda sina fiender, eller inrättar dödspatruller, måste de fördömas av USA, EU, FN och ”den civiliserade världen”.
Vi är mästare i mänskliga rättigheter, liberalerna, de mäktiga och goda som kan predika för de fattiga massorna. Men när vårt eget folk mördas – när våra glittrande byggnader förstörs – då river vi upp all lagstiftning om mänskliga rättigheter, då skickar vi B-52:orna mot de fattiga massorna i syfte att mörda våra fiender.
Winston Churchill intog Bushs hållning i förhållande till sina fiender. 1945 ville han avrätta naziledarna, utan rättegång.
Men trots det faktum att Hitlers monster var ansvariga för minst 50 miljoner döda – tiotusen gånger fler än offren 11 september – fick nazimördarna en rättegång i Nürnberg. USA:s president Truman fattade ett anmärkningsvärt beslut.
”Urskillningslösa avrättningar eller straff, utan definitiva bevis om skuld, skulle väga tungt på det amerikanska samvetet. Våra barn skulle inte kunna känna stolthet över vårt agerande”, sade Truman.
INGEN BORDE förvånas över att Bush – en inte helt lysande guvernör och bödel från Texas – saknar moralen hos en stor statsman.
Det som förvånar är i stället att Blair, Schröder, Chirac och deras gelikar samt alla tv-pojkar förblir så ryggradslöst tysta inför de afghanska avrättningarna och den närmast östeuropeiska lagstiftning som har genomdrivits sedan 11 september.
Det finns spöklika skuggor i vår omvärld som påminner oss om konsekvenserna av statligt sanktionerade mord. I Frankrike står en general inför rätta efter att han erkänt tortyr och mord i kriget i Algeriet. Det som utspelades 1954–62. Han kallar dåden för ”rättfärdiga och pliktenliga handlingar utförda utan nöje eller ånger”.
I Bryssel ska en domare avgöra om Israels premiärminister, Ariel Sharon, kan åtalas för sitt ”personliga ansvar” för massakrerna i Sabra och Shatila 1982.
Jo, jag vet att talibanerna är ena grymma jävlar. De utförde de flesta av sina massakrer utanför Mazar-i-Sharif i slutet av 90-talet. De avrättade kvinnor på Kabuls fotbollsstadion. Och, ja, låt oss komma ihåg att 11 september var ett brott mot mänskligheten.
Men jag kan inte acceptera den utveckling som skett efter attackerna mot World Trade Center och Pentagon. George Bush säger att du är antingen för oss eller emot oss i kriget mot ondskan.
Jag är helt klart emot bin Ladin. Men jag är inte för Bush. Jag är aktivt emot det brutala, cyniska, lögnaktiga ”civilisationskriget” som har inletts i vårt namn och som nu har kostat lika många liv som massmordet vid World Trade Center.
I denna stund minns jag min far. Han var gammal nog att ha slagits i det första världskriget, i det tredje slaget om Arras.
När ålderdomen kom över honom vredgades han över slöseriet och mördandet under detta krig.
När han dog 1992 ärvde jag stridsmedaljen som han en gång varit så stolt över, beviset på att han överlevt ett krig som han så småningom kom att hata, äcklas av och förakta.
På medaljens baksida står det ingraverat: ”Det stora kriget för civilisationen”. Jag kanske borde skicka den till George Bush.
Robert Fisk
journalist
© The Independent
29 november 2001
Översättning: Henrik Karlsson