Tvinga Israel till fred
Debattörer kräver: Politiskt samtal mellan legitimt folkvalda representanter
De senaste dagarnas krig i Libanon har än en gång fått politiker och analytiker att mana parterna till besinning. Men det som verkar vara en invändningsfri appell för fred och samförstånd döljer ett faktum som inte går att bortse ifrån. Konflikten mellan Israel och palestinierna är inte en konflikt mellan jämbördiga parter.
Israel är mångdubbelt starkare, såväl militärt som ekonomiskt. Det är också Israel som gör sig skyldigt till de utan jämförelse värsta övergreppen och den vidrigaste formen av förtryck. I sammanhanget blir den försoningslinje som funnit företrädare i många västländer i själva verket ett sätt att upprätthålla den israeliska överhögheten i regionen. De västregisserade överenskommelserna mellan israeler och palestinier har med få undantag varit ett hån mot palestinierna, som tvingats bocka duktigt för varje smula från "förhandlingsbordet".
Mot den bakgrunden är det ingen överraskning att många palestinier förtvivlar om en diplomatisk lösning på problemet. Ur ojämlikheten föds terrorismen. Eller snarare det som många väljer att kalla terrorism. Användandet av billiga, hemgjorda bomber är som bekant "terrorism", medan industriellt framställda bomber som fälls med samma urskillning betraktas som "krigshandlingar", med tillägget "oproportionerliga" för den som vill vara en smula kritisk.
Man frågar sig så vad Israel har att vinna på detta krig. Tillfångatagandet av de tre soldaterna är i sammanhanget lika viktigt som skottet i Sarajevo var för första världskrigets utbrott. Det ligger närmare till hands att tro att Israel nu ser en chans att ytterligare försvaga palestiniernas position. Därigenom tror de sig uppenbarligen också komma tillrätta med "terrorismen". I förlängningen är en konflikt med Hizbollah i Libanon också ett förhållandevis bekvämt sätt att bekriga den nya huvudfienden Iran. Mönstret känns igen från stormakternas alla konfrontationer på tredje parts territorium under kalla kriget.
Ansvaret för denna konflikt kan sökas på flera håll. Här vill vi bara begränsa oss till vad Sverige och EU kan bidra med. Med tanke på Israels historia av att fullständigt ignorera internationell rätt och FN:s säkerhetsråds resolutioner, kan politiska protester i nuläget knappast betraktas som annat än tom retorik. Ett första steg vore därför att införa en verkningsfull handelsblockad mot Israel, med kravet att Israel omedelbart ska upphöra med all aktivitet på Gaza och i Libanon.
På sikt är detta naturligtvis inte nog. En hållbar fred måste vara målet, och då finns det olika visioner att ta till. Antingen lägger det palestinska motståndet ner sina vapen och accepterar sakernas tillstånd. Då får de finna sig i att också i fortsättningen leva i flyktingläger, utan möjlighet till självförsörjning, inmurade, övervakade och kontrollerade. För att förhindra att motståndet tar vid på andra sidan gränsen måste då även Libanon förvandlas till ett Israeliskt protektorat styrt med samma totalitära metoder. Det säger sig självt att denna lösning varken är eftersträvansvärd eller rimlig.
Det som måste till är ett politiskt samtal mellan legitimt folkvalda representanter. Först då kan man tala om en konflikt mellan jämbördiga parter. Israel bör sätta in alla resurser för att hjälpa palestinierna att bygga upp en stat på villkor de själva bestämmer.
Efter årtionden av arresteringar och mord på både barn och parlamentsledamöter, efter terrorbombning och förstörelse av infrastruktur, råvaruförsörjning, sjukhus och hem, efter påtvingad isolation och ständig förnedring är det Israels förbannade skyldighet.
Oavsett vilken lösning parterna sedan kommer fram till innebär den förmodligen att Israel även måste gå med på verkliga territoriella eftergifter.
Detta skulle få flera obehagliga konsekvenser för de israeliska makthavarna, och även ge medborgarna i staten Israel mindre livsrum. Men det vore en väg mot större rättvisa och fred.