Diskriminering är som våldtäkt
Grov diskriminering är på många sätt jämförbar med våldtäkt. Den drabbade måste samla mod och kraft för att anmäla våldsutövaren. Sedan ska man om och om igen riva i gamla sår och berätta om den kränkning och förnedring som man har varit utsatt för. Man måste vara oerhört stark för att klara av rättegången helskinnad.
Har man otur, bedöms beviset vara otillräckligt. Då måste man vara beredd att resten av sitt liv leva med en dubbel kränkning. Men, om allting går väl vinner man rättegången. De som inte trodde på en får veta att man har minsann verkligen blivit behandlad som skit.
Många gånger blir våldtagna kvinnor inte tagna på allvar. Deras trovärdighet ifrågasätts alltför ofta. Men faktum är att för tiotals år sedan var det ännu värre. Få tyckte att det överhuvudtaget var någon idé att göra en polisanmälan.
Det fanns dock en del modiga och starka kvinnor som menade att den våldtagna inte hade gjort något fel och inte borde skämmas. Trots bristerna i rättsväsendet och trots att de hade oddsen emot sig polisanmälde de våldtäktsmännen, och med tiden blev det lite lättare för andra utsatta kvinnor att göra detsamma.
Nu är det hög tid att vi invandrare och alla andra som utsätts för diskriminering lär oss av dessa hjältinnor och säger nej till den kränkande särbehandling som många av oss utsätts för. Diskriminering är ju olagligt och vi borde se till att den som diskriminerar straffas och lär sig att följa lagen.
De som drabbas av diskriminering har ingen anledning att klandra sig själva eller skämmas. Ändå kan ett diskrimineringsoffer, precis som ett våldtäktsoffer, ibland skuldbelägga sig självt. Varför drabbades jag och inga andra? Vad har jag gjort för fel? Vardagen omvandlas till en kamp för överlevnad. Man känner sig befläckad och förnedrad. Man måste kämpa för att självförtroendet inte ska rasa totalt.
Den som trots allt samlar mod och, med eller utan fackets hjälp, vänder sig till domstol kan straffas av arbetsgivaren. Dessutom sätter osäkerheten om att bevisningen kanske inte håller i en rättegång extra press på en. Man får lust att ge upp, dra tillbaka sin anmälan och dra en gammal filt över sig. Av den som blir våldtagen eller grovt diskriminerad krävs en oerhörd styrka för att kunna berätta för omvärlden hur det hela tär på ens krafter och hur liten man ibland känner sig.
Den diskriminerade är oftast offer för den maktfullkomlighet och intolerans som finns hos vissa arbetsgivare. Den utsatthet som man befinner sig i samt arbetsgivarens diverse hot och repressalier kan oftast tvinga en till tystnad. Men ju fler som säger nej till dessa maktfullkomliga arbetsgivare, desto lättare blir det för andra att göra detsamma.
Tiotusentals människor diskrimineras varje dag på den svenska arbetsmarknaden. Det kan handla om nyanställningar, karriärutvecklingar, uppsägningar med mera. De som drabbas värst är kvinnor och invandrare.
Det pratas mycket om jämställdhet, integration och mångfald i dagens samhälle, men den trista verkligheten bakom alla vackra ord är skrämmande. Våra högskolor är inget undantag. Intolerans och bristande respekt för olikheter i den akademiska världen är mycket vanligare än vad många tror.
Ett aktuellt och uppmärksammat fall är det som har hänt mig. För tre år sedan blev jag utsedd att i egenskap av expert delta i en statlig mångfaldsutredning. Utredningens syfte var att föreslå åtgärder för att öka mångfalden på svenska högskolor och universitet.
Förra året, när tre personer sades upp på min högskola, ”råkade” det bli en kvinna och två invandrare. En av dessa var jag. Anledningen påstods vara arbetsbrist vilket var en förbannad lögn. Men facket skrev under min övertalighet utan att överhuvudtaget höra min version.
Jag kände mig helt överkörd och anmälde min arbetsgivare, Mälardalens högskola, till diskrimineringsombudsmannen, DO, som åtog sig att granska mitt ärende. Min DO-anmälan uppmärksammades av bland annat Aftonbladet.
Efter förundersökningen kom DO fram till att det fanns substans i min anmälan och ville fortsätta att driva mitt ärende. I samma veva ändrade facket inställning och började stödja mig. I december stämde facket, å mina vägnar, staten för etnisk diskriminering och osaklig uppsägning.
Nu har det gått några månader och min arbetsgivare har tagit del av det bevismaterial som de haft emot sig. Det har tvingat dem att medge att de har gjort fel och börja förhandla med facket om förlikning. Nu är det klart att de, utöver den lön som har utbetalats under min uppsägningstid, skall betala en halv miljon kronor i skadestånd. Detta belopp är två gånger mer än vad de skulle kunna dömas att betala om tvisten avgjorts i rätten. Det hade kanske varit bäst om ärendet prövats i domstol. Men arbetsgivarens bud gör detta överflödigt och talar sitt tydliga språk.
Diskriminering är ett allvarligt samhällsproblem som kan drabba vem som helst. Allas vår uppgift är att försvara de drabbade och motarbeta diskriminering i dess olika former, oavsett om den har koppling till ens kön, etnicitet, sexuell läggning eller något annat.
Vi bör också observera att bristande respekt för olikheter ibland kan få diskriminerande former. Etnisk diskriminering som drabbar invandrare kan alltså visa sig i form av intolerans mot osvenskt beteende.
Vi invandrare har mycket att lära oss av kvinnornas mångåriga kamp för försvar av sina rättigheter. Vår situation är i mångt och mycket jämförbar med kvinnornas. Skillnaden är bara att vi ligger tiotals år efter.
Mohsen Hakim
före detta lektor vid Mälardalens högskola