Äntligen får Saeema lära sig räkna hönsen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-10-06 | Publicerad 2011-10-05
Lasse Bengtsson: I Afghanistankrigets skugga görs framsteg i det tysta
Saeema är sju år gammal. Hon tillhör nomadbefolkningen Kuchis. Läskunnigheten bland Kuchiflickorna är 0,4 procent. Ja, det är lite till och med i Afghanistan.
Saeema bor på den dammiga bergssluttningen i den oroliga Wardakprovinsen sydväst om Kabul. Hennes familj har en ko och fyra hönor. Hon vill gärna lära sig att räkna dem. Kunna skriva sitt namn. Nu har hon äntligen satt igång med skolan. Hon lyser.
Saeemas lärare heter Sarjana. Hon är 14 år. Den enda som kan läsa i byn med 318 familjer. Hennes undervisning ger byn hopp.
Jag tänker på Saeema och Sarjana nu när det har gått tio år sedan 7 oktober. Dagen då USA invaderade Afghanistan. När frågan väcks om det lönar sig att hjälpa och stödja på andra sätt än rent militära.
Ja, det gör det! Under de tio åren från talibanernas sista tid vid makten till nu, har antalet barn i skola ökat från under en miljon till sju miljoner. En tredjedel är flickor. I Afghanistankommitténs skolor hela 53 procent! Ett tålmodigt arbete börjar ge resultat.
Det har ljusnat också vad gäller dödligheten för barn och mammor vid förlossning. Det man kan kalla det okända kriget. Fortfarande ligger Afghanistan i världstoppen, men kurvan börjar brytas. Spädbarnsdödligheten har minskat från fruktansvärda ett barn av sex till ett av nio. Det innebär omkring 40 000 räddade barn om året. I ett land där det föds 700 000 varje år.
Tack vare den stärkta barnmorskeutbildningen och fler läkare har också mödradödligheten minskat med 20 procent sedan 2002. Då kunde bara var tionde afghan få sjukvård. I dag är det åtta av tio.
Jag kan fortsätta att berätta om framsteg. Som ofta kommer i skuggan av alla de svarta rubrikerna om självmordsattacker och korruption. Rent vatten, till exempel. Avgörande för själva livet. 2002 var det bara var sjätte afghan som hade tillgång till rent vatten. I dag är det var tredje. Tack vare alla brunnar som borrats och alla byar som engagerats.
För – det är det som är avgörande. Att få med lokalbefolkningen. Att visa uthållighet. Inte bara kasta in en massa pengar och hoppas på snabba resultat. ”Quick fixes” på amerikanska. Såna ogenomtänkta, dåligt förankrade lösningar göder bara korruptionen.
Jag kan nämna en sak till. Alla afghaner som fortfarande dödas och lemlästas av miljontals oröjda minor. Nu röjs varje år stora områden minerad mark och det har startat en nationell rörelse för människor med funktionshinder. Så att de kan bli en del av samhället. Till och med börja jobba.
Det är klart att det är positiva saker, som hänt. Lite i det tysta.
Men, undrar någon, försvinner inte bara pengarna i korruption? Nej, det behöver inte vara så. 92 procent av Afghanistankommitténs medel blir till direkta insatser på plats. Åtta procent är administration. Vi har nolltolerans mot korruption och effektiva motmedel.
Afghaner är mer lika oss än vi ibland tror. De drömmer också om fred, lycka för barnen, rätt till sjukvård och utbildning. Rent vatten. Och ett rättssystem de kan lita på.
Tänk om bara en del av de enorma summor - 450 miljarder dollar! – som de senaste tio åren satsats på krigföring, i stället hade bekostat långsiktiga, lokalt förankrade, förtroendeskapande projekt för att bygga upp samhället och rättsstaten. Då hade mycket kunnat se annorlunda ut.
Då hade – dessutom – betydligt färre fattiga och desperata afghaner tagit till vapen och gått med i det väpnade upproret.
Det som sedan 7 oktober 2001 dödat och skadat tiotusentals oskyldiga civila.
Afghanistankommittén fortsätter att jobba på. Som vi gjort i 30 år nu.
Lasse Bengtsson