Barn i homosexuella hem behöver också skyddas
Betänkandet om barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10) har diskuterats av såväl politiker som lekmän runt om i Sverige. Remisstiden har nu gått ut och ett antal remissinstanser har lämnat sina yttranden – däribland RFSL. Vårt yttrande, som på samtliga punkter stöder förslagen i betänkandet, kan läsas i sin helhet på www.homoadoption.nu. Det har inte varit svårt för RFSL att ta ställning. Om kommitténs förslag får stöd i riksdagen innebär det en ökad möjlighet till juridiskt skydd för alla barn i homosexuella familjer, vilket vi naturligtvis välkomnar.
Det är tyvärr inte alla som tycker som vi, och ett vanligt påstående från våra meningsmotståndare är att RFSL inte värnar om barnets bästa. Istället påstås vi använda ”barnen som vapen” i kampen för att nå våra egna egoistiska mål.
Barnets bästa är alltid en subjektiv bedömning, som görs utifrån egna föreställningar och värderingar. Därför räcker det inte att hävda barnets bästa – man måste också kunna visa att man menar allvar genom att argumentera för sina ställningstaganden. Och hur är det egentligen med argumenten bland dem som är negativa till homosexuella och barn?
Tillvaratar man barnets intresse på bästa sätt, eller kan det möjligen vara så att man offrar en del barn för att uppnå det man vill? Låt oss titta lite närmare på tre av de aktuella frågorna.
Vi börjar med styvbarnsadoption av biologiska barn. Kommitténs förslag utgår från principen, att ett barn som vårdas av två vuxna hellre bör ha båda dessa som rättsliga föräldrar än bara den ena av dem. Inte så kontroversiellt kan tyckas – eller hur? Men se, det är inte alla som håller med. Även om flertalet remissinstanser glädjande nog säger ja, så finns det gott om debattörer runt om i landet som är mycket negativa. För den som inte tycker om homosexuella relationer är tydligen inte dessa barns skydd så viktigt. Då är det viktigare att manifestera sitt motstånd mot sådana familjer genom att bibehålla ett otillräckligt skydd för de barn som redan finns. Är det att tillgodose barnets bästa – eller är det tvärtom att använda barnet som vapen i sin egen kamp, den mot homosexuell familjebildning?
Den andra situationen gäller styvbarnsadoption av partnerns adopterade barn. Man kan till exempel tänka sig, att barnet adopterats i en tidigare heterosexuell relation, eller genom ensamståendeadoption. En vanlig reservation bland dem som i övrigt är positiva till styvbarns-adoption, är att adopterade barn ska undantas från denna möjlighet. Ett sådant ställningstagande är svårt att förstå. Behöver inte ett adopterat barn två föräldrar – om det nu finns två vuxna som vårdar det? Behovet av rättsliga familjeband är ju i själva verket mycket stort för ett adopterat barn, som förmodligen inte har någon biologisk släkt i landet.
Socialstyrelsen hör till dem som vill undanta adopterade barn från möjligheten att styvbarnsadopteras. Så här lyder styrelsens motivering: ”För att reglerna om att registrerade partner inte gemensamt får adoptera inte ska kunna kringgås, anser Socialstyrelsen att möjligheten inte bör omfatta tidigare adopterade barn.” Man menar alltså, att ett adopterat barn som redan finns i Sverige, och som lever i en homosexuell familj, får stå ut med ett sämre rättsligt skydd än andra barn för att förhindra att något annat par kanske kringgår lagen. Är det att tillgodose barnets bästa – eller är det tvärtom att använda barnet som verktyg och styrmedel för att uppnå sina egna syften? Möjligheten för ett homosexuellt par att lyckas lura sin omgivning måste betraktas som minimal. Ändå anses det tydligen berättigat att bortse från vissa barns behov, om det innebär att man kan sätta stopp för ens den minsta möjlighet till framtida homosexuella adoptioner.
En tredje fråga gäller om lesbiska ska få möjlighet till insemination på klinik i Sverige. Även här hör Socialstyrelsen till de negativa. Man skriver: ”I båda fallen (adoption och insemination, min anm.) handlar det om att tillskapa ett föräldraskap med två föräldrar av samma kön.
Socialstyrelsen anser att det inte finns tillräcklig vetenskaplig grund för kommitténs förslag och kan därför inte tillstyrka det.” Tydligen tror Socialstyrelsen att lesbiska par låter bli att skaffa barn om man inte kan göra det på klinik i Sverige. Så är det inte. SCB:s stora enkät till drygt 2000 homo- och bisexuella från förra året visar att 12 procent var föräldrar redan för tio år sedan, att 19 procent är föräldrar i dag och att 30–35 procent räknar med att vara det inom fem år. Så ser verkligheten ut, vad än Socialstyrelsen tycker. Om lagstiftningen förblir som den är idag svarar 44 procent av kvinnorna att de kan tänka sig att inseminera utomlands. Om lagstiftningen ändras, så att sjukhusinsemination blir möjlig i Sverige, svarar endast 2 procent att de vill bli föräldrar genom att inseminera utomlands. Vid insemination i Sverige är donatorn känd, medan det vid insemination i andra länder vanligen är omöjligt att få reda på vem donatorn är. Genom att möjliggöra för lesbiska att inseminera på klinik i Sverige, kan alltså fler barn få reda på vem den biologiska fadern är. Är inte det att betrakta som barnets bästa?
Av exemplen kan man se, att det här med barnets bästa inte är så lätt alla gånger, och de som ropar högst är oftast de som inte har så stor tyngd i sina egna argument. Det gäller alltså för oss i RFSL att lugnt och sakligt förklara att våra barn finns, och att de behöver samma skydd som andra barn. Och när det kommer till kritan spelar det ingen roll hur många gånger man säger ”barnets bästa” – det är bara genom handling man kan visa om man verkligen menar det. Förhoppningsvis är våra riksdagsmän tillräckligt kloka för att förstå det.
Anette Sjödin
vice förbundsordförande RFSL