Jan Guillou svarar Lisbeth Lindeborg
I en minst sagt rörig och alldeles för lång artikel skrider Lisbeth Lindeborg till försvar för bombkriget i Afghanistan. Hon lägger därvid tonvikten på förmenta feministiska argument. Det är i och för sig inget nytt; de unga män som inom cyberhögern ivrar för bomber har också visat sig förvånansvärt feministiska på sista tiden.
Möjligen går Lindeborg längre än till och med dessa entusiaster när hon förklarar motiven bakom terrorattacken på USA med terroristernas vilja att försvara månggifte, ”att hatet mot väst i första hand bottnar i de muslimska männens polygami. Det är inte undra på att de hatar USA med den frihet för kvinnor som finns där.”
Vi får förstås aldrig veta vad de 19 terroristerna tänkte sin sista minut under inflygningen mot Twin Towers. Lindeborgs förklaring – ”nu era jävlar ska ni få ert straff för den amerikanska kvinnans jämställdhet” – får dock räknas bland de minst sannolika.
Att Lindeborg således arbetar med den klassiska propagandametoden att förlöjliga och demonisera sin fiende är en sak. Hon är därvid inte ensam just nu, milt uttryckt.
Men Lindeborg tar också till ett annat infamt trick, att förvanska och förlöjliga dem som inte delar hennes uppfattning. Ty den som säger emot hennes befängda anklagelser är en person som ”präglas av hyckleri, av falsk hänsynsfullhet och en omotiverad filo-islams inställning.”
Smaka på det ordvalet: Omotiverad filo-islamsk inställning. Det är i sin milda jämförelse som när norrländska jägare talar om ”samevänner” eller i sin hårdare variant som när antisemiter talar om ”judevänner” eller när Ku Klux Klan-medlemmarna talade om ”niggerlovers”.
Såvitt jag förstår borde jag således i Lindeborgs världsbild vara en rätt typisk representant för dessa omotiverade filo-islamister. Och därtill hycklare, ty: ”Hyckleri är det då personer som kallar sig övertygade demokrater plötsligt anammar icke-demokratiska förtryckarsystem som präglar hela den muslimska världen.”
Det är en storslagen anklagelse. Problemet är att Lindeborg inte kan citera en enda av dessa demokrater som skulle ha ”anammat” (godtagit, slutit till sitt bröst) något sådant förtryckarsystem. Vem skulle det vara? Professor Jan Hjärpe i Lund? Per Gahrton eller Maria-Pia Boëthius? Jag själv?
Detta sätt att argumentera mot en förvrängd eller icke-existerande motståndare är även det typiskt för den enklare propagandan. Den som inte är med oss är mot oss och således vän av muslimsk extremism eller terrorism.
Lisbeth Lindeborg kallar sig statsvetare. Det antyder någon sorts intellektuell ordning och reda, eventuellt en akademisk hederlighet.
Hennes sätt att argumentera omöjliggör dock varje form av ordnat samtal. Det förvånar mig att en statsvetare kan skriva så. Det förvånar mig ännu mer att Aftonbladet ödslar stort utrymme på sådan text.
Jan Helin svarar:
Jan Guillous förvåning är en önskvärd effekt av mitt arbete som debattredaktör.