Först är vi era hjältar – sedan sviker ni oss
Anställda i vården: Regeringen höll inte löftet om att slopa karensdagen under coronakrisen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-04-23
DEBATT. Vi är alla anställda inom vården. Vi är också de som politiker nu benämner som hjältar och trygghetsbärare. Men vet ni vad. Mest av allt är vi människor.
Vi har barn att hämta på dagis, läxor att göra. Mat ska lagas, nära och kära tas om hand. Och jo, vi kan bli sjuka också.
När regeringen meddelade att de tänkte slopa karensdagen och att vi skulle få full ersättning från dag ett, kändes det som om en tung börda föll från våra axlar. Men lika lättade som vi blev då, lika besvikna är vi nu när det visade sig att löftet inte hölls. Vi ”hjältar” var tydligen inte värda mer än 700 kr minus skatt.
Coronaviruset har slagit hårt, inte bara mot Sverige, utan mot hela världen. Alla sitter i samma båt och tvingas hantera konsekvenserna av ett virus som redan orsakat så mycket skada att vi inte ens vågar tänka på när vi får våra vanliga liv tillbaka.
Alla kämpar. Småföretagare, anställda inom sektorer som stänger igen, och inte minst vård och omsorgspersonalen. Aldrig någonsin har trycket varit så hårt mot svensk sjukvård.
Men vi är många och vi är beslutsamma. Det finns inte en person här som inte vill göra sitt absolut bästa för att rädda och hjälpa människor i en mycket svår stund. Då finns vi där. Och vi kommer alltid att finnas där, oavsett.
För många av oss är inte pengar drivkraften. Det är att få se hur patienter som kommer in i ett svårt tillstånd, ges sina liv tillbaka, som ger oss kraften att fortsätta.
Med det sagt, vi har precis som alla andra räkningar att betala. Vi har också en verklighet att förhålla oss till. Många gånger har vi känt efter lite extra på morgonen. Har jag några symptom? Kanske den där hostan i natt var något mer än bara hosta? Ömheten i kroppen?
Kort sagt: vi står inför ett avgörande beslut på morgonen när vi drar på oss arbetskläderna. Vetskapen om att det beslutet inte skulle påverka oss ekonomiskt gjorde osäkerheten lite mindre närvarande.
Den där tröskeln som alltid fanns där, omedvetet, hyvlades på något sätt ned i sinnet. Det kändes bra att politikerna såg oss, och visade att de på riktigt brydde sig om vår verklighet.
Tyvärr blev utfallet inte vad vi hade hoppats. Det är egentligen märkligt. I vardagen tillsammans med våra vänner och medmänniskor är just ordet och förmågan att hålla det något helt centralt.
Håller du inte det du lovar, då har du ingen trovärdighet. Och utan trovärdighet har du ingenting. Dina ord betyder inget då. Så fungerar det i verkligheten.
När regeringen säger något borde vi kunna lita på det. Ni är våra folkvalda. Ni är de som vi satt vår tilltro till och som ska ska leda oss ur denna kris. När ni sviker oss, vilka ska vi lita på då?
Det ni har gjort nu är att ge oss ett hopp och sedan kallt dragit undan mattan. Det är kanske det värsta av allt. Att först låta påskina något med avsikt att få oss att tro. För att sedan, när det kommer till kritan, svika och på så sätt inte kanalisera något annat än misstro.
Nästa gång ni kommer med ett förslag varför skulle vi tro på er då?
Vi begär inte mycket. Vi begär att bli sedda, att ges den respekt vi förtjänar och att utställda löften hålls. I verkliga livet är det fullt naturliga och rimliga krav. Visa då att ni politiker även klarar av att uppträda på samma sätt.
Gör nu det som är moraliskt rätt och riktigt. Se till att vi får den fulla ersättning från dag ett som ni lovade oss. Ärlighet varar längst.
Marie Olsson, undersköterska
Tomas Ternestål, narkossjuksköterska
Anita Alered, undersköterska
Richard Strandberg, undersköterska
Elin Brodin, narkossjuksköterska
Susanna Czerwinska, narkossjuksköterska
Samiramis Abaie, operationssjuksköterska
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.