Skyll på Tage Erlander
Camilla Odhnoff: Utan honom hade mor stannat vid spisen.
Egentligen är det Tage Erlanders fel. Hade han aldrig genomfört sina utbildningsreformer i mitten på 40-talet så skulle mor lilla mor snällt stannat vid spisen.
Hade han bara hållit fingrarna borta från skolfrågorna, skulle de unga kvinnorna beskedligt ägnat sig åt sköterske- och lärarinnekallen, ogifta förstås, medan de gifta låtit sig försörjas av sina män. För att ta hand om barnen sas det, men i ännu högre grad för att ge sina män en bekväm och bekymmersfri tillvaro med rena strumpor och mat på bordet.
Även i familjer med begränsade resurser kunde man ändå ofta med sina privata medel bekosta viss utbildning för sönerna – för döttrarna räckte det sällan. Nu kom den där Erlander och hittade på att den ljusnande framtid stod öppen för både pojkar och flickor. Statsstipendier och kraftig utbyggnad av universitet och högskolor var medlet, egen försörjning målet.
Visst uppstod också i den nya världen ljuv musik. Kärleken blommade och bar frukt. De små barnen krävde omsorg och fostran. Mycket var den nya tidens föräldrar själva beredda att stå för, men hon likaväl som han hade funnit ett egenvärde på arbetsmarknaden. Dessutom var ett växande välfärdssamhälle beroende av deras kvalificerade insatser.
Men de unga föräldrarna slog fast: Samhällets väl fick inte gå ut över barnens behov. Kravet ställdes på daghem eller annan fullgod omsorg. Mammaledighet blev föräldraförsäkring. Nu blev också papporna synliga inte bara som försörjare, utan också som den den som delade omsorg och fostran av barnen.
I dag hörs på nytt en salvelsefull vädjan om ”mer tid för barnen”.
Vårdnadsbidrag är lyckans trollspö. Nu tycks till och med folkpartiet, eller i varje fall dess partiledare, berusad av närheten till maktens köttgrytor, berett att kasta den liberala hedern över bord och stämma in i hallelujakören, i varje fall med en andrastämma om kommunalt vårdnadsbidrag.
Jag letar fram en undersökning av SCB från 1994 om vårdnadsbidrag. En intressant uppgift är att endast en tiondel av de tillfrågade föräldrarna tyckte att vårdnadsbidrag var en viktig fråga. Kvinnorna var mera tveksamma än männen.
Särskilt anmärkningsvärd är skillnaden mellan liberala kvinnor och män. Endast fem procent av de kvinnorna tyckte att det var en bra idé, medan 19 procent av de liberala männen ville ha vårdnadsbidrag. Ingen fråga ställdes om vård av vuxna män. Kanske den hade förklarat skillnaden.
Är det vård av vuxna män som är drömmarnas mål?