Rädda Nadina från mörkret
Ska Nadina få stanna? I dag kommer – förmodligen – utlänningsnämnden att fatta beslut i ärendet.
Familjen har nu väntat i 28 månader och fått sammanlagt sju avvisningsbeslut.
– Vi kan bara hoppas att man äntligen lyssnar till läkarna, socialstyrelsen och alla andra som slagit fast det självklara, att hon och hennes familj ska få stanna i Sverige, skriver riksdagsmannen Gustav Fridolin och Kurt Sköld från Nedirafonden.
”Livet som teddybjörn är hårt. Först gullar dom med en. Sedan slängs man ut.” Så börjar barnboken ”Sagan om en teddybjörn”. Författaren kunde nog inte i sin vildaste fantasi ana att lika illa som barnet i sagan behandlar sin teddybjörn behandlar politiker i Sverige funktionshindrade barn. I februari 2001 kom familjen Imamovic till Sverige från Bosnien på Nedirafondens uppmaning och räkning. Lillasyster Nadina, 7 år, har en svår ögonsjukdom som riskerar att göra henne blind. I Sverige kan hon få vård för sin sjukdom, men i Bosnien saknas i stort sett all hjälp. Ändå har familjens ansökan om att få stanna i Sverige flera gånger avslagits. De svenska utlämningsmyndigheterna och lagstiftningen har inte tvekat att sända ett litet barn till ett land där hon kommer att bli blind och där hon inte kan få något stöd för sitt funktionshinder. Allt tyder på att utlänningsnämnden idag, slutligen, tar beslut i Nadinas fall. Vi kan bara hoppas att man äntligen lyssnar till läkarna, socialstyrelsen och alla andra som slagit fast det självklara, att hon och hennes familj ska få stanna i Sverige.
Lilla Nadina har äntligen fått möjlighet att gå i skola och på dagis och träffa andra barn. Men nu är terminen slut och familjen kan inte göra annat än att vänta. Nadina har blivit orolig, bråkig och aggressiv. Vi känner igen det från andra barn som farit illa av svensk flyktingpolitik. Det går inte att dölja en asylprocess för ett barn. I söndags utvisades flera bosnier, också barn, som Nadina har levt och lekt med. Hon är rädd att samma öde väntar henne. Sex partiledare, alla utom statsministern, har vädjat för Nadina och för att utlänningsnämnden ska överlämna hennes fall till regeringen. Det hade gett nödvändig vägledning kring om regeringen tycker att vi ska hjälpa sjuka flyktingbarn eller sända iväg dem dit de inte kan få vård eller stöd. Utlänningsnämnden har inte lyssnat, och idag tas beslut.
Partiledaruppropet var långt ifrån första gången politiker har brytt sig om Nadinas fall. Tvärtom, valrörelsen urartade till en tävling i att mest ömma för familjen Imamovic. Valrörelser är också hyckleriets tid. Familjen hade då tvingats smyga sig tillbaka in i Sverige efter att direkt blivit hindrade från att få såväl uppehållstillstånd som vård i Tyskland. Bakgrunden är den EU-överenskommelse som kallas för Dublinkonventionen och som innebär, helt i strid med FN:s principer och Genèvekonventionen, att flyktingar bara får söka asyl i det första EU-land de hamnar i. En av byggherrarna för Fästning Europa och undertecknare av Dublinkonventionen är statsminister Göran Persson. Det hindrade honom inte från att möta upp familjen Imamovic när de landade på flygplatsen efter sin Tysklandsvistelse.
Att pussa barn på huvudet ger röster, det vet varje strateg. Men hyckleriet var slående och blev bara värre ett par dagar senare när kristdemokraternas ledare Alf Svensson försökte göra om Perssons show. Utrustad med ett par fraser bosniska träffade han Nadina. Att det var just den kristdemokratiska ledamoten i utlänningsnämnden som fällde avgörandet förra gången och då bestämde att Nadina inte skulle få stanna i Sverige, hade tydligen Svensson missat.
Nu har han skärpt till sig och lovat bot och bättring från kristdemokratiskt håll, om en kristdemokrat får vara med när frågan tas upp idag får vi se om det varit mer än ord. Och från regeringen hörs det inget tal om förändringar som ska göra Sverige humanare, bara tvärtom. I en artikel på Aftonbladet Debatt i lördags talade migrationsminister Jan O Karlsson om att göra det svårare att ta sig till Sverige och omöjligt att överklaga oacceptabla beslut. Karlsson försökte få det till något positivt för barnen, men hade den politik han då företrädde varit verklighet idag hade Nadina redan varit ute ur landet. När valet var över togs frågan om Nadinas öde upp i en frågestund i riksdagen. Med Nadina på läktaren frågade Gustav Fridolin migrationsministern om han ansåg att Sverige skulle följa FN:s barnkonvention och ge skydd åt funktionshindrade barn. Barnkonventionen känner nämligen inga gränser. Jan O Karlsson svarade undvikande och ursäktande utan att ta ställning. Att bry sig om barn är tydligen inte lika hippt när valet redan är vunnet.
En sen kväll ringer Nadinas storasyster Edina till Gustav i riksdagen. ”Varför vill de sända min syster in i mörkret?” frågar hon gråtfärdig. Det går inte att svara på en sådan fråga. Det går inte att förklara varför de ska tvingas sitta och vänta i 28 månader på att få ett besked, när allt – humanismen, barnkonventionen, till och med utlänningslagen – gör klart att vi ska hjälpa sjuka barn.
Dagen efter valet krävde vi på Aftonbladet Debatt att hyckleriet måste ta ett slut. Idag har utlänningsnämnden chansen att göra slut antingen på det eller på Nadinas chanser till ett rikt liv. Ingen kan väl vara grym nog att göra om det misstag kd-ledamoten gjorde sist och strunta i lagens skrivning om att ”barns rätt till hälsa och utveckling ska sättas i främsta rummet”? Ingen vill väl på allvar att Nadina ska sändas in i mörkret, växa upp utan stöd och hjälp och om några år om Sverige berätta: ”Först gullar dom med en. Sedan kastas man ut.”
Kurt Sköld
Initiativtagare
Nedirafonden
Gustav Fridolin
Riksdagsledamot (mp)