”Kronisk borrelia” är en påhittad sjukdom
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-03-21 | Publicerad 2013-07-08
Mats Reimer, läkare: Patienter hjälps inte av pseudodiagnoser
Med sommaren kommer högsäsong för fästingar och borrelia, men tyvärr florerar många ovetenskapliga myter om denna infektion. På nätet och i nyhetsmedia framträder patienter som är övertygade om att de har drabbats av ”kronisk borrelia” – en sjukdom som inte finns.
Patienter kan ha svårt att acceptera att läkaren inte finner någon sjukdom som förklarar smärtan, tröttheten eller yrseln. Ändå är medicinskt oförklarliga symtom mycket vanliga inom både primärvård och specialistvård. Besvikna på skolmedicinen, som sällan är bra på att bemöta dessa patienter, söker sig en del vidare till pseudodiagnoser som amalgamsjuka, elöverkänslighet och ”hypotyreos typ 2”.
Patientgrupper som inte får gehör i vården går till våra politiker som gång efter annan lagt sig i frågor som bör avgöras vetenskapligt och inte politiskt. Vi såg det med THX (naturläkemedel som sägs motverka cancer, reds anm) och amalgamsjuka, och till årets riksmöte motionerades om elöverkänslighet, en sjukdom som inte existerar. Risken finns att politikerna gör samma misstag med den senaste pseudodiagnosen ”kronisk borreliainfektion”, för att det finns en missnöjd patientgrupp som trycker på.
Borrelia smittar via fästingbett och symtomen kan vara svårtolkade. En infektion begränsad till huden behandlas med penicillin, utan prover. Sätter sig infektionen i en led eller i nervsystemet är diagnosen svårare då blodprover inte är till någon hjälp förrän efter flera veckor då antikroppar bildats. Och ibland missar vården att trötthet, huvud- värk eller ischias kan bero på neuroborrelios.
Antibiotika i några veckor dödar bakterierna men det kan dröja innan skadad vävnad läker, och en del av dem som anser sig ha ”kronisk borrelia” har restsymtom efter en infektion som redan är botad. De flesta med ”kronisk borrelia” har dock utretts på vanligt sätt i den offentliga vården utan att man kunnat påvisa någon borreliainfektion.
De patienter som nyligen demonstrerat i ”Borreliaupproret” nöjer sig inte med vad den svenska vården erbjuder baserat på nuvarande vetenskaplig kunskap. Dessa aktivister hävdar att borrelia inte alls går att utesluta med vårdens vanliga tester och att svensk behandling är otillräcklig.
Patienter som misstänker att de fått ”kronisk borrelia” går till privatkliniker i Tyskland eller Norge och köper tester som är otillförlitliga och antibiotika- behandling som kan vara skadlig.
I maj rapporterade TV4 om svenskar som vid Norsk Borreliose Senter i Oslo får antibiotika månadsvis. Det som inte framgick i tv var att klinikens läkare har varnats av norska Helsetilsynet då han ställt en felaktig borreliadiagnos på en man som fick skador av antibiotikabehandlingen. I Norge har patientföreningen och de få läkare som behandlar ”kronisk borrelia” fått stöd av tabloidpressen och av centrala politiker. När Norsk Borreliose Senter invigdes var det borgmästare Fabian Stang från Høyre som klippte bandet, och tunga politiker i Stortinget lägger sig i hur den norska vården diagnostiserar och behandlar borrelia.
Svenska infektionsläkare är rädda att samma sak skall hända här; att borreliaaktivister och okunniga journalister ska påverka politiker till att börja detaljstyra vården för enskilda diagnoser. Sverigedemokraterna har tagit upp borrelia i en motion och skrev att ”svenskar har fått åka till Tyskland för adekvat vård då det inte finns borreliakliniker i Sverige”. Måtte inte fler riksdagspartier följa efter SD.
Jag ifrågasätter inte att dessa patienter verkligen lider, men vi hjälper dem inte genom att acceptera diagnoser som inte finns. Vi vet långt ifrån allt om borrelia, men vi vet att den vård som bedrivs på de alternativa borreliaklinikerna är oansvarig. Patienterna får fel diagnos, de ruinerar sig på behandlingarna och riskerar farliga biverkningar.
Mats Reimer